I mitten av 1990-talet publicerade numera pensionerade skogsskötselprofessor Mats Hagner vid lantbruksuniversitetet (SLU) i Umeå, rapporten "Naturkultur", där han beskriver en skogsskötselprincip som kortfattat går ut på att gallra bort enskilda konkurrerande träd.
Sedan dess har Mats Hagners skogsskötselprincip "Naturkultur" avfärdats av majoriteten. Ibland i hårda ordalag, som i en debattartikel i tidningen Skogen där Lars Lundqvist, docent i skogsskötsel vid SLU, kallar Hagners princip för "den största skogliga bluffen i modern tid".
Mats Hagner anser att redan systemet för hur forskningsanslag i Sverige delas utgör ett hinder för betydligt fler forskare än honom:
– För att få anslag måste jag informera den grupp forskare i forskningsrådet som blivit utsedd att bedöma mitt förslag till projekt. Detta sker genom en skriven forskningsansökan som måste vara kort.
– Eftersom rådets forskare inte har tid att sätta sig in i de hundratals ansökningar som kommit till rådet, vänder de sig till bekanta som är framstående representanter i samhället och som rådsmedlemmen har förtroende för. Dessa ”förtroendevalda” yttrar sig positivt om:
A: ansökan gäller ett problem som de själv uppfattar som ett problem,
B: om jag har ett gott rykte.
Mats Hagner tror inte att dagens system för forskningsanslag kommer ändras till det bättre:
– Nej, alla politiker vill själva ta sig in i forskningsråden och besluta om vad som skall utforskas.
Mats Hagner råder i stället "kunskapstörstande" forskare som har svårt att få anslag att söka lyckan utomlands. Mats forskade själv i Kanada under några år på 60-talet och tycker att landet då hade ett "förträffligt" anslagssystem.
undefined
undefined
undefined