– När man ser filmen får man tänka att den är gjord med en 16-årings ledsna hjärta. Jag ville göra en film för att komma ihåg och visa vilken fin uppväxt jag hade på gården och även beskriva situationen för mjölkbönderna, säger Ingela Herrmann.
undefined
Bilder från uppväxten på Herrmanns gård i Gussarvshyttan utanför Stora Skedvi i Dalarna varvas med bilder på gårdens djur och med skrivna dagboksanteckningar.
– Jag är inte så bra på att tala om känslor, men jag kunde skriva ner det jag kände då, berättar Ingela.
Hon väntade två år med att göra filmen offentlig, men när mjölkkrisen är ett faktum vill hon visa att hon förstår hur de pressade lantbrukarna känner det.
– Jag vet hur det känns, inte som företagare, men som dotter till en, säger Ingela.
När mjölkkorna försvann från gården ville Ingela inte se åt några djur mer, hon hade valt naturbruksgymnasiet men valde om till barn och fritid.
undefined
– Men efter en månad tog jag tag i min rädsla och började på naturbruksgymnasiet i Rättvik i stället. Jag har velat bli lantbrukare sedan jag var 10 år och jag tänker att jag är en del av framtiden. Alla kan ju inte ge upp, säger Ingela.
Nu drömmer hon om att bli lantbrukare hemma på gården. Alla byggnader finns kvar och det finns lite smådjur på gården, även om det inte är mjölkkor.
– Det gäller att jag har en riktigt bra affärsidé, men jag har tid på mig, säger Ingela.
undefined