Då, 1986, hade Olle Jonsson precis som i dag ett 40-tal mjölkkor.
– Vi hörde om olyckan på kvällen när vi såg på tv. Våra fyra barn var små och vi blev oroliga för de hade varit ute och lekt i sandlådan under dagen, säger han.
Strålningen nådde Sverige snabbt.
Regnmoln band de farliga partiklarna som blåste runt och orsakade radioaktivt nedfall när vattendropparna föll.
Trakterna kring Gävle var bland de hårdast drabbade i Sverige. Efter olyckan blev mjölk, viltkött, svamp, bär och insjöfisk mest förorenade av radioaktivt cesium. Diskussionen om vad som var säkert att äta var intensiv.
– Det var ingen som visste hur farligt det var. Vi lät barnen ha regnkläder fast det inte regnade. Vi var noga med att skölja av damm från skorna när de varit ute. Det höll vi på med i flera år. Oron för barnen var värst, säger Olle Jonsson.
Kärnkraftsolyckan påverkade också familjens jordbruk.
– Vanligen släpper vi ut korna på bete i början av maj. Det här året kom de inte ut förrän i mitten av juni på grund av restriktioner. Vi hade tur som hade foder så det räckte, säger Olle Jonsson.
Olyckan betydde extra arbete.
För att undvika cesium som fallit ned på marken uppmanades svenska bönder att slå gräs och grödor med högre stubbhöjd.
– Vi fick köpa kalium och sprida ut eftersom det skulle förhindra att växterna tog upp cesium. Restriktionen om att slå med högre stubbhöjd låg kvar i några år, säger Jonsson.
I dag tänker han sällan på Tjernobylolyckan, men den har satt sina spår.
– Förr plockade min fru blåbär, lingon och hallon. Men det slutade vi tvärt med. Det tog säkert tio år innan vi började igen. Svamp började vi inte plocka förrän för fem år sedan. Tjernobyl har påverkat min attityd till kärnkraft. Det är inte lämpligt, säger Olle Jonsson.