Milkobonde: Skyll inte på styrelsen

DEBATT: Tyvärr känns det som vi ägare värnat mera om våra industrier - mejerierna - än om våra egna gårdar, skriver Milko-leverantören Anders Munters.

Jag och min hustru har varit mjölkproducenter sedan 1973, först i Dalamejerier (DM) och sedermera i i två olika faser av Milko och vi har upplevt två fusioner.

När vi började fanns enbart i Dalarna cirka 2 500 leverantörer. Fusionerna som sedan skett har hela tiden haft samma bevekelsegrund; minskat antal leverantörer. Vid första sammanslagningen gick vi tillsammans med Värmlands mejerier och Södra Hälsinglands mejeriförening. Då blev vi åter ungefär lika stora som gamla DM.

Efter cirka tio år var det åter dags för nästa fusion, då dåvarande Milko och NNP gick samman. Återigen blev vi drygt 2 000 leverantörer. 1973 fanns det tre mejerier i Dalarna, i Mora, Borlänge och Grådö. I början av sjuttiotalet hade mejeriet i Vansbro också lagts ner.

Alla de här nedläggningarna berodde på att leverantörsantalet minskade. Samma orsak har också legat bakom alla fusioner som genomförts. Ungefär vart tionde år har kåren av mjölkproducenter halverats.

I dag är det 632 leverantörer kvar i Milko. Att något måste göras har stått klart länge. Tyvärr känns det som vi ägare värnat mera om våra industrier - mejerierna - än om våra egna gårdar. Varje gång en nedläggning diskuterats har lokalpatriotismen hos oss försenat och försvårat nödvändiga rationaliseringar.

Milko har sedan starten 2000 betalat ut mer pengar än man tjänat på produktionen, detta enligt en förtroendevald revisor. Dåvarande vd konstaterade att Milko inte kunde stå på egna ben. Samma slutsats drog nästa vd när han tillträdde.

Nuvarande vd och styrelse såg problemen och vi medlemmar blev kallade till extra möten där vi informerades om det allvarliga läget. Trots det gav vi medlemmar styrelsen i uppdrag att vi ville gå vidare med Milko som en egen förening. Försök hade gjorts av tidigare vd:ar och styrelser för att få till stånd samarbeten med andra svenska och även andra nordiska mejeriföretag.

Alla dessa försök har misslyckats.

Att som Veckans Affärer ( i artikeln ”Den köpgalna kossan”) försöka misstänkliggöra Milkos ledning och styrelse är i mitt tycke dålig journalistik. I synnerhet som man använder sig av två missnöjda styrelseledamöter som inte fått gehör hos övriga sex förtroendevalda ledamöter. Att gå ut till media och berätta vad som pratats om vid kaffebord eller ledamöter emellan vittnar om dåligt omdöme. En av ledamöterna hade ju bara varit med i styrelsen ett par månader medan den andra suttit fem år i styrelsen och var till och med vice ordförande.

Har man varit i en styrelse så länge och inte sett hur allvarligt läget är då undrar i alla fall jag vad man gjort. En del av de så kallade fakta som finns i artikeln kommer också från en person i ledande ställning i ett annat mejeriföretag.

Vi på vårt lantbruk, liksom de flesta andra, kommer inte att behöva betala 27 öre per kilo mjölk för att bli medlemmar i Arla. Våra insatser som vi har i Milko kommer att räcka och täcka in 27-öringen och så kommer det att bli för de allra flesta av Milkos medlemmar. Det är bara de som är nystartade och nyss börjat leverera som kan komma ifråga för att behöva betala den.

undefined

undefined