Miljöbomber vid vägkanten
Lupinerna har blommat ut. De ståtliga växterna färgar inte längre vägkanterna i blått.
Visst kan man beundra blomman som kaxigt spridit sig och växer frodigt i den magraste vägkant. Till sin hjälp tar den luftkväve med hjälp av sina rötter. Men efter blomning är den inte längre vacker och ställer till med problem. Väghållaren röjer och lämnar resterna av den frodiga växten i diket. Snabbt bryts den ner och blir en näringsrik mylla. Näringsämnen lakas ur och transporteras vidare till närmaste vattendrag. Kväve, fosfor och kalium, de för lantbrukare dyrköpta och ofta ifrågasatta näringsämnena, flödar i väg.
I dag är Vattenmyndigheterna på hugget. Lantbrukarna beskylls för att vara miljöbovar och påtvingas dyrbara lösningar för att minska näringsläckage. Endast några få procent av Dalarnas areal är åkermark. Vägkanternas blå band av lupiner torde uppgå till avsevärda arealer, kanske lika stora som Dalarnas åkermark.
Lupinernas grönmassa borde tas till vara i biogasanläggningar eller i stora komposter för att sedan placera näringsämnena där de behövs, på åkermarken.
Teknik för insamling och processer finns, även om de måste anpassas för dikesslänter. Näringsämnena kväve och fosfor är bristvaror och ska helst inte hamna i vattendragen. De artrika vägkanterna är viktiga för den biologiska mångfalden. Lupinernas våldsamma utbredning utgör ett hot mot artrikedomen och bidrar till övergödningen av våra vatten. Det är angeläget att utveckla befintlig teknik för att komma till rätta med problemet.
undefined