Lars Lundqvist är produktionsforskare på SLU i Umeå och menar att Herman Sundqvist blandar ihop begreppen ståndortsindex och bonitet, vilket betyder att en T20 i söder och norr i praktiken inte är likvärdiga. Det är detta lagen tar hänsyn till och det förklarar skillnaden på mellan 5 och 10 år i lägsta slutavverkningsålder.
Lars Lundqvist säger också att Sveaskogs resonemang är inkonsekvent.
– Dels pratar man brett om att öka produktionen med hjälp av superplantor, gödsling och snabbväxande träd, dels om att sänka lägsta avverkningsåldrar. Det rimmar illa.
Han förklarar att det absolut bästa sättet att höja virkesproduktionen i landet är att låta träden växa längre. Den som avverkar ett bestånd vid lägsta tillåtna avverkningsålder enligt lagen utnyttjar bara 80 procent av tillväxten. Låter skogsägaren trädet växa upp emot 10 år längre så vinner man mycket mer än vad de andra produktionshöjande insatserna åstadkommer tillsammans.
Dessutom, om man höjer slutavverkningsåldrarna så behöver man avverka mindre arealer för samma volym. Det leder också till att en större andel äldre skogar, som anses hysa större naturvärden, blir kvar längre i landskapet.
– I stället för sänkta avverkningsåldrar bör man alltså höja dem för att få ökad produktion och mer naturvård. Jag förstår inte varför inte miljörörelsen upptäckt detta och ställer de kraven, säger Lars Lundqvist.