Markägarna är satt under förmynderi
Allmänheten vinner alltid kampen mot markägarna i frågor som berör markägandet.
Riksdagen agerar förmyndare genom lagstiftning och myndighetsutövning. Myndigheterna har 7 337 föreskrifter som reglerar markägarnas företagsverksamhet. Det visar att förtroendet för markägarna är mycket lågt. Staten anser alltså att det behövs ett omfattande förmynderi av markägarnas företagsverksamhet.
Naturvårdsverkets agerar förmyndare vid hanteringen av allemansrätten. Riksintressen som exempelvis rennäring och strandskydd är funktioner som skapar begränsningar för markägarna i sin företagsutövning.
Allemansrätten är en rätt för envar att vistas i naturen utan skrivna regler så att allmänheten kan använda naturen efter eget omdöme. Tillgrepp av markägarnas ägodelar beivras ytterst sällan av polis och åklagare.
Polisen sviker och ger inget skydd för privata markägare mot intrång.
Exemplen är många, huggning av julgranar och träd, kalhuggning mot strand, rotryckning av plantor, eldning på annans mark, nyttjande av privata vägar, grävning på annans mark, anläggning av båtplatser, nyttjande av båtbryggor, näringsverksamhet på annans mark, etablering av bärplockarläger, för att nämna några.
Åklagarväsendet friar hellre än att fälla enskilda när de tillgriper markägarnas egendom. Tingsrätten friar hellre än fäller. Högsta domstolen hjälper hellre allmänheten än markägarna i sina domar.
Situationen är inte rimlig och acceptabel för folkgruppen markägare och är inte förenlig med mänskliga rättigheter. LRF har stora utmaningar.
För att upprätthålla äganderätten behöver människor som nyttjar allemansrätten visa stor respekt för markägaren. När övertramp begås är det mycket viktigt att markägaren får stöd av rättsväsendet.
undefined