Markägarna är rättslösa

Det är fel uttryckt, rättare borde det stått: Det behövs bättre balans mellan staten och markägare. Varför?

Miljöbalken ger myndigheter rätt att skapa reservat och ta privat egendom i anspråk för ändamålet. Miljöbalken är som all annan lagstiftning av ramkaraktär och hur den ska tolkas fastslås genom prövningar i högsta rättsinstans. Den prövning som då sker blir svensk lag. För att lagen ska vara verksam krävs att när en myndighet agerar med stöd av lagen, ska också åtgärden kunna underkastas prövning i domstol. Det är den normala gången i ett rättssamhälle. Sverige har skrivit under FN:s stadgar om mänskliga rättigheter och intagit den europeiska versionen i grundlagen. I den sägs bland annat att envar har rätt att få sin sak rättsligt prövad och det ges inga undantag när det gäller berövande av privatpersoners äganderätt till mark.

När ett naturreservat ska bildas begär en för ändamålet speciellt anställd person på en länsstyrelse anslag till reservatsbildningen av naturvårdsverket. När anslaget beviljats går processen in i en samrådsfas vilket innebär att markägaren informeras om reservatsbildarens planer. Därefter fattar reservatsbildaren och landshövdingen gemensamt beslut om bildandet av reservatet. Är markägaren missnöjd kan denne överklaga till regeringen och eftersom regeringen är länsstyrelsens uppdragsgivare avslås den absoluta merparten av alla överklaganden. Regeringen är ingen rättsinstans så den motiverar sällan sitt beslut med någon tydlighet.

I hela denna process finns ingen möjlighet för markägaren att få sin sak rättsligt prövad. Konsekvensen blir att reservatsbildare kan agera helt oberoende av de tolkningar av Miljöbalken som fastställts av högre rättsinstans. Ytterligare en konsekvens blir att reservatsbesluten ofta är dåligt underbyggda med låg vetenskaplighet och att samrådsprocessen mer får karaktären av att vi tutar lite innan vi kör över er. Reservatsbildarens personliga preferenser styr snarare än behovet utifrån naturvärden. Reservatsbildaren har dessutom understöd av diverse så kallade miljöorganisationer som enligt Miljöbalken har rätt att vara remissinstanser och även komma med egna förslag. Markägarnas organisationer har dock inte denna rätt. Hur LRF tänkt kring detta när lagen antogs är fullkomligt obegripligt. Därför blir diskussionen om hur stora arealer som avsatts eller behöver avsättas ointressant. Med de maktmedel som lagts i händerna på enskilda tjänstemän kommer målet aldrig att uppnås. Ingen anställd skulle gå till sin arbetsgivare och säga: "Nu är jag klar vad ska jag göra nu?"

Folkpartiet vill gärna framställa sig som de stora idealens riddare. Att Miljöpartiet tycker att tingens ordning är helt riktiga förvånar ingen. De torde ha samma uppfattning som Naturskyddsföreningen, det vill säga att äganderätten är ett särintresse. Men att folkpartiet ser dagens system som rättsäkert för markägarna förvånar. När en stat tillåter sig att tumma på rättsprinciper för att uppfylla högre mål tar staten ett stort steg mot demokratins ökenområden

Lennart Lindberg, Umeå