Markägaren har makten över jakten

Kerstin Davidson skriver i Skogsland nummer 50 att jägarnas fällavgifter bör användas för att medfinansiera inventeringar av betesskador inom skogsbruket. Hon kallar jägarnas motstånd mot en sådan medfinansiering för ett småaktigt gnäll som är pinsamt.

Jag avstår från synpunkter i den frågan. Den som inte är tillräckligt insatt kan emellertid av Davidsons artikel få intrycket att markägarna skulle vara i händerna på jägarna när det gäller älg- och för den delen även övriga viltstammars storlek och när det gäller de skador som dessa åstadkommer i jord- och skogsbruket.

Jakträtten är knuten till ägandet av jord- och skog. Det är alltså markägaren som bestämmer över jakten. Att markägare på många håll genom passivitet eller ointresse låtit jägarna få ett stort inflytande är en klen ursäkt. När det gäller älgskötselområdena har LRF tagit fram normalstadgar som innebär att rösträtten är knuten till markägandet. För att jägare som inte är markägare ska få rösträtt måste det ske genom en fullmakt från markägaren.

Det finns säkert älgskötselområden som inte använder sig av LRF: s normalstadgar. Samtidigt är det min erfarenhet att man på många håll ändå är ganska överens. Många markägare är också jägare och har att balansera mellan sitt intresse av livskraftiga viltstammar och de skador dessa åstadkommer.

Störst problem har arrendatorer utan jakträtt. Särskilt de som arrenderar av markägare med ett stort intresse för jakt. Men det är ett problem inom jordbruket och inte inom skogsbruket, vilket naturligtvis inte gör problemet mindre.

Eftersom det finns för få markägare med ett aktivt jaktintresse eller som har möjlighet att avsätta tillräckligt med tid för jakt måste det finns gott om icke markägande jägare. Inom allt fler delar av landet finns det idag en risk för att man börjar tappa kontrollen över viltstammarna med stora betesskador som följd. På sina håll jagas det helt enkelt för litet.

Det finns bara en slutsats, nämligen att samarbetet mellan markägare och jägare måste bli ännu starkare och det gäller framför allt på lokal nivå, alltså ute i jaktmarkerna. Det är naturligtvis viktigt att detta samarbete får stöd av LRF och Svenska Jägareförbundet. För att det inte skall bli som i Sveriges riksdag behövs det ett gott samtalsklimat och en vilja att nå gemensamma lösningar. Och alla måste hjälpas åt för att öka intresset för jakt. Det behövs fler jägare. Med eller utan egen mark.

undefined