Malin Siwe svarar: Livslånga sanktioner hör inte hemma i ett rättssamhälle
Djurförbudet är inte ett straff, lika lite som kontaktförbudet som handlar om människor. Något annat har jag inte heller påstått.
Det handlar om skyddsåtgärder, även om de av den drabbade upplevs som straff. Men som jag påpekade, kontaktförbuden är tidsbegränsade till ett år i taget. Vad gäller djurförbuden används mycket sällan tidsbegränsningar.
Visst kan de sanktionsutsatta begära att få beslutet om djurförbud upphävda. Mycket få gör det, för möjligheterna att få gehör är små. Under de fem åren 2004-2008 bad 89 personer om omprövning: fyra fick förbuden helt upphävda, tio fick dem delvis begränsade och fyra fick dem tidsbegränsade. Djurskyddsutredaren Eva Eriksson konstaterar: I praktiken innebär detta att ett meddelat djurförbud oftast kommer att vara livsvarigt för den enskilde.
Eriksson noterar vidare att partiella djurförbud är en raritet vid majoriteten av länsstyrelserna och att en del av dem hävdar att lagen inte tillåter detta. Alltså pläderar utredaren för ökad flexibilitet. Det är bra. Men det räcker inte. Liksom andra skyddsåtgärder och sanktioner bör djurförbuden tidsbegränsas från början. Tidsramarna kan diskuteras. Men livsvariga sanktioner hör inte hemma i ett rättssamhälle.
undefined