Makten över bondeskogen
”Bönder ska inte ha skog” var argumentet för 1965 års jordförvärvslag. En lag som gick ut på att Domänverket eller skogsbolagen skulle köpa upp bondeskogen. Skogen skulle ägas av staten eller industrin.
1965 års jordförvärvslag var en av anledningarna till skogsägarnas egna satsningar på industrier, Södra, Vänerskog och NCB (Norrlands skogsägares cellulosabolag). Egna industrier var ett argument för att bönderna skulle äga skog. Ett exempel var Vänerskogs satsning på nytt sågverk i Billingsfors eftersom staten genom Domänverket hade planer på att köpa upp bondeskogen i Dalsland och västra Värmland.
Det är viktigt att vi skogsägare är herrar/damer i våra egna skogar. Det gäller mot alla intressen som vill inskränka vår rätt att förfoga över våra skogar och det gäller mot virkesköpare och industrin. Vi behöver ha en egen stark fält- och avverkningsorganisation. Det är endast skogsägarföreningarna i samarbete med LRF som klarar de uppgifterna.
Stormen Gudrun visade med all tydlighet hur viktig en stark skogsägarförening är. Hösten 2004 drabbades även Värmland av storm och Moelven argumenterade för sänkta virkespriser med hänvisning till stort utbud men Mellanskog hade möjligheter att höja timmerpriserna.
Ytterligare ett exempel på hur viktigt det är att skogsägarna har makten över sin egen skog är Stora Ensos ökända kampanj för Kvalitetsgallring (höggallring) som bolaget höll på med för drygt tio år sedan. Försök visade dock att låggallring är bättre för skogen och Mellanskog införde "Mellanskogsgallring".
För dagen är det mellansvenska prisdiket på massaved ett stort problem, men samtidigt är skogsägarna i Svealand alldeles för splittrade så det är inte möjligt att få upp priset på massaved till samma nivå som i Götaland eller övre Norrland. Det här är ett problem för skogsvården. En majoritet av skogsägarna finns på andra sidan förhandlingsbordet genom sina direktleveranser till industrin eller dess ombud. En minoritet av skogsägarna tar ansvar för virkespriserna och näringspolitiken.
Mot den här bakgrunden borde det vara naturligt att LRF-avdelningarna verkade för bondeskogsbrukets långsiktiga intressen, men tyvärr finns det alldeles för många exempel på att så inte är fallet. Bristande samverkan mellan skogsägarna och passiva LRF-avdelningar är ett stort problem för skogen, landsbygden och LRF.
undefined