Sociala mediers betydelse som nyhetsförmedlare ökar snabbt. Organisationen LRF Skogsägarna är aktiv på Twitter. De meddelanden som skickas ut går igenom ett censurerande filter. Igenom kommer bara sådana som är positiva till skogsbruket eller negativa till olika natur- och miljövårdsinitiativ. Förbi filtret kommer inga som är det omvända, det vill säga kritiska till skogsbruket och positiva till miljösidan. Filtret utgörs av kommunikationsansvarig Marianne Eriksson och naturvårdsstrateg Gunnar Lindén. Speciellt graverande var när man i den senaste valrörelsen systematiskt skickade vidare meddelanden som var negativa för Miljöpartiet, detta samtidigt som LRF Skogsägarna påstår sig vara en partipolitiskt obunden organisation.
LRF Skogsägarna skickar förstås ut vad man vill på Twitter, men nämnda censur bör problematiseras i förhållande till organisationens utsagda huvuduppgifter (till exempel ”fritt” skogsbruk, lika betoning av produktion och miljö) och förment partipolitiskt neutrala karaktär, liksom till medlemmarnas mångfasetterade bevekelsegrunder för att äga skog.
I en demokrati torde det vara angeläget att främja en dialog, där parterna känner till varandras tänkande och argumentation. LRF Skogsägarnas agerande liknar mest kortsynt strutspolitik. Organisationen borde på Twitter i stället verka för en allsidig information till sina kunder (”följare”) om såväl styrkor som svagheter i svenskt skogsbruk, speciellt då förstås den privatägda delen. En rekommendation kan vara att ta fram den policy för det egna arbetet med Twitter, vilken man idag uppenbart saknar. Vi följare vill veta vad vi får.
En fylligare version av detta inlägg inklusive dokumentation återfinns från och med dagen efter publiceringen i Skogsland på min blogg: hans-orjan.blogspot.com
undefined