Före andra världskriget, innan stordriften inom jordbruket var möjlig, var det oftast nödvändigt att, vid sidan av skörden av vanligt ängshö, samla in löv, kvistar och bark från finare grenar för att djuren skulle ha mat när betessäsongen var över. Många av de äldre lantbruksraserna tycker att det är tämligen delikat föda.
I norra Sverige var det tidigare vanligt med utmarksbete, det betyder att djuren släpptes på oinhägnad mark som inte var avsedd för åker- eller slåtterbruk. Dagens moderna jordbruk har övergivit gamla traditioner. Men nu kanske det är dags att återuppta dem igen, föreslår forskare på Statens lantbruksuniversitet.
En fördel forskarna ser är att det skulle göra oss mindre känsliga för foderbrist. Även under missväxtår, som i år, kan buskar, träd och sly ge lövhö och boskap kan beta på marker som är mindre torkkänsliga. För den biologiska mångfalden skulle en återgång till gamla metoder ha positiva effekter.
Men ska vi börja samla in löv och kvistar i större skala innebär det utmaningar eftersom produktionsenheterna ofta är så stora. Det krävs att metoder utvecklas för att skörda och transportera tillräckliga mängder lövris från skogen innan det hinner bli dåligt. Det måste också skapas möjligheter att torka allt det lövhö som skördas.