Det är i Sverige det avgörs om vi i större grad ska äta anonym importerad industrimat eller om svensk mat med känt ursprung ska ha en chans att konkurrera.
Det är tack och lov inte politikerna som gör maten och det är inte heller de som tar de lokala initiativ som är grunden för en positiv utveckling. Men det är ändå politiken som i hög grad avgör konkurrenskraften och som har möjlighet att ge de verktyg som behövs för att öka den svenska produktionen.
Det är för tidigt att summera Land Lantbruks serie med intervjuer av partiledarna, ännu återstår valets huvudmotståndare Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Men intervjuerna bekräftar så här långt att skillnaderna mellan partierna i respektive block är större än skillnaderna mellan blocken.
I alliansen är det framför allt Folkpartiet som skiljer ut sig. I grunden vill man inte ha någon jordbrukspolitik alls, utan tycker att marknaden ensamt får avgöra. Att det inte fungerar så bra när andra länder stödjer sitt jordbruk förbigår man helst.
Bland de rödgröna partierna är Miljöpartiet speciellt. Man verkar ha ett genuint intresse för landsbygd och närproducerad mat, men slår i vissa frågor över i extrema ståndpunkter. Att göra allt jordbruk längs Östersjön ekologiskt skulle inte bara innebära en mycket kraftig styrning utan är också sakligt tveksamt. Näringsläckaget avgörs inte av om en gård är ekologisk eller konventionell, utan av en rad odlingsåtgärder.
Det ska bli spännande att läsa intervjun med Stefan Löfven i nästa veckas tidning. Historiskt har striden i jordbrukspolitiken stått mellan Socialdemokraterna och Centern. Men de hårda orden nu är mer en spegling av att det finns två olika rege-