Liten risk att vilt smittas av mjältbrand
Risken för att vilt som rör sig i det mjältbrandsdrabbade området utanför Örebro ska smittas av mjältbrand är mycket liten. Det menar man på Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA).
Bockjakten har inletts, men för dem som jagar i närheten av den mjältbrandsdrabbade gården vid Kvismaren utanför Örebro finns det ingen anledning att oroa sig för att smittas av mjältbrand. Det säger Cecilia Hultén, epidemiolog på SVA.
Även risken för att det vilt som rör sig över det område där de mjältbrandsdrabbade korna betat - Kvismarens naturreservat - ska smittas av mjältbrand är liten, bedömer Cecilia Hultén.
Vilda idisslare - det vill säga älg, rådjur och hjort - är mottagliga för mjältbrand. Även övrigt vilt är mottagligt för smittan, men mer motståndskraftiga, säger Cecilia Hultén.
SVA tror i dagsläget att korna på gården utanför Örebro fått i sig mjältbrandssporer på grund av grävarbeten i en gammal mjältbrandsgrav. Dessa sporer har också spridits till vattensamlingar i beteshagen, som ligger i Kvismarens naturreservat.
Korna är nu borttagna från det smittade betet och rekommendation har gått ut till djurägare längs Kvismare kanal att inte låta sina djur dricka vattnet tillsvidare.
– Men utspädningen gör att vi bedömer risken som mindre och mindre ju längre bort från smittkällan man kommer och ju längre tiden går, säger Cecilia Hultén.
Om viltet ser normalt ut innan det skjuts kan det hanteras normalt vid urtagning. Men om man hittar dött vilt bör man täcka över det, notera fyndplats och kontakta SVA eller veterinär, uppmanar Cecilia Hultén.