För samtidigt som FP vill ha fri handel över gränserna förespråkar man hårdare regler och mer skatt för det svenska lantbruket jämfört med konkurrentländernas.
I liberala Göteborgs-Posten rycker skribenten Malin Lernfelt i en ledare ut till försvar för den svenska beteslagstiftningen, och hon kritiserar föreningen Sveriges mjölkbönder. "De tycker", påstår hon, "att det är för dyrt att behandla korna väl". Hon slår fast att "lösningen är inte att backa 40 år tillbaka i tiden".
Nej, det är självklart inte lösningen. För 27 år sedan, då djurskyddslagen kom till, stod den övervägande andelen av korna uppbundna i båsladugårdar. I dag bor två tredjedelar av mjölkkorna i lösdriftsstallar, enligt en uppskattning från Växa Sverige.
När lagen kom till gick förstås också de allra flesta korna ute på bete. Tyvärr antas det nog allmänt att betesdrift är en uppfinning av politiker. Det är en missuppfattning. En undersökning från 2013 visar dessutom att en stor majoritet av mjölkbönderna skulle ha korna ute lika länge, även om lagen försvann.
Nej problemet med beteslagen är i själva verket detaljreglementet, pappersexercisen och kontrollhysterin.
Höj priset på mjölken i stället, föreslår Malin Lernfelt. Ja, det låter väl bra, men det hjälper inte långt. Bara 28 procent av den mjölk som vägs in i Sverige blir dryckesmjölk. Nästan lika mycket, 27 procent, blir mjölkpulver framför allt för export. Och exportmarknaden betalar knappast extra för svensk lagstiftning.
Ett annat exempel på liberal kluvenhet är folkpartiets senaste utspel i försvarsfrågan. "Miljöskatter" - bland annat handelsgödselskatt - ska finansiera mer pengar till försvaret är förslaget.
Partiet vill med andra ord hårdare beskatta den näring som har en viktig roll för försvaret av landet, den som svarar för livsmedelsförsörjningen. Det är bisarrt, men till all lycka lär folkpartiet inte samla en majoritet för sitt förslag.