Att kalla det för exil är förmätet i perspektiv av vad folk flyr från för att komma till vårt land, men människor flyttar från Värmland för att de inte kan leva de liv de önskar, eller driva de verksamheter och utöva de yrken de vill och har gjort under hela sina liv. Färre vill flytta hit och många som stannar gör det med sämre livskvalitet.
När den biologiska mångfalden som betande mular skapar och mosaiklandskapet hotas i det som riskerar bli sjumilaskog, då är rovdjurstrycket för högt. När många djurhållande bönder tvekar inför att skriva nya avtal med jordbruksverket om skötsel av betesmarker för att man ständigt är orolig för vad man möter i hagarna på morgonen, då behövs en pålitlig och trovärdig förvaltning av rovdjur.
När människor inte vågar rida i skogen och andra inte kan utöva sin hundsport på grund av närgångna rovdjur, och när älgjakten måste ställas in eftersom älgen tagit slut i bygder där tiden har räknats i före och efter älgjakten, då är rovdjurstrycket för stort.
Vi kommer se dödade hundar och får, vettskrämda och sönderstressade hästar och nötkreatur efter rovdjursangrepp även efter det att vargförvaltningen nu kan inledas, att de blir färre är dock självklart. Det ljus i tunneln det innebär att landsbygdsboendes försörjning och vardag inte längre reduceras till att vara brickor i ett bisarrt juridiskt evighetsspel är oerhört viktigt för förtroendet för rättssystemet, och för känslan av att vara respekterad i sin situation och i sin verklighet. Alternativet hade varit förödande ur så många aspekter.
Starka rovdjursstammar i vårt land kräver att förvaltningen har en acceptans hos dem som berörs. Politiker i riksdag och regering och myndighetsutövare i länsstyrelser och naturvårdsverk har tagit oss en bra bit på vägen. De senaste turerna i domstolarna är förvånande och ovärdiga. Någon fullständig enighet i den här frågan kommer vi kanske aldrig att nå, men låt oss nu hoppas att alla med engagemang i vargfrågan, oavsett om man tycker de beslutade förvaltningsnivåerna är för höga eller för låga, nu låter den ordning som gäller råda. Låt de socioekonomiska faktorerna få ha det inflytande som faktiskt EUs Art- och habitatdirektiv ger dem. Låt oss komma vidare.
undefined