I dag är enligt Naturvårdsverkets siffror cirka 7,5 procent av all skog och knappt 4 procent av all produktiv skogsmark i Sverige formellt skyddad. Och betydligt mer skog behöver skyddas om riksdagens långsiktiga mål för skogsskyddet ska nås. Detta kostar mycket pengar och arbete i form av anskaffandet av ersättningsmark och ekonomisk ersättning till berörda skogsägare.
Dagens skogsskyddspolitik, vilken i huvudsak går ut på att identifiera värdefulla skogsområden och sedan konservera dem i reservat, skapar också mycket missnöje och misstänksamhet bland landets markägare. Mycket bättre har det inte blivit genom att reservaten på senare år kompletterats med lättare skyddsformer som naturvårdsområden, naturvårdsavtal och nyckelbiotoper, vilka i praktiken innebär lättare varianter av samma tvångströja som ett reservat innebär för skogsägaren.
Denna reservatspolitik har blivit till en katten och råttan-lek mellan miljörörelsen och ansvariga myndigheter på ena sidan och skogsbranschen på den andra. Miljöorganisationerna jäktar land och rike runt för att hinna identifiera och kartlägga så många rödlistade arter och värdefulla biotoper som möjligt, och myndigheterna skapar så många reservat som staten har råd med. Medan skogsbolagen och privatskogsägarna försöker köpa tid och anseende genom att FSC- och PEFC-certifiera sin skog.
Samtidigt som skogsägare som använder varsammare skötselmetoder löper risken att "belönas" genom att få sin skog omvandlad till reservat. Och den skogsägare som hemsöks av en naturkatastrof i form av skogsbrand riskerar att få se den avbrända skogen omvandlad till ett reservat.
Svensk skogsskyddspolitik behöver fler verktyg än reservatsbildningar. Ett illustrativt argument för detta är den allt bittrare kampen om skogs- och parkmiljöer i storstadsområdena i södra Sverige. Dessa snabbväxande befolkningscentra är också jämförelsevis rika på ädellövträdmiljöer, där allt fler av dem obönhörligen kommer att få stryka på foten för ny bebyggelse. Till och med nationalstadsparken Djurgården har svårt att hålla emot den glupande aptiten på ny mark i Stockholm.
Det enda sättet att ersätta stockholmarna för exploaterade ekhagar blir således att plantera nya.
Sverige kommer inte att ha råd att skapa nya skogsreservat i samma takt framöver. Vi behöver fler verktyg för att skydda skog. Ett sådant vore att höja de biologiska värdena i produktionsskogen genom att införa hyggesfritt skogsbruk som en ny skyddsform. Skogsbruk utan hyggen skulle göra skogsägaren delaktig i skogsskyddet, att han får behålla ägandet över sin egen skog och att han till och med kan fortsätta att bruka den och få inkomster från den, om än i begränsad omfattning.
Om vi tänker oss ett framtidsscenario där kontinuitetsskogsbruk upphöjts till skyddsform så skulle arealen skog som brukas hyggesfritt sannolikt öka väsentligt i Sverige. En bieffekt av detta torde bli att stödet för skogsbruk bland allmänheten också ökar.
Egentligen är det märkligt att hyggesfritt skogsbruk inte redan upphöjts till skyddsform. För den svenska miljörörelsen är det pinsamt, för det visar på dess bristande kunskaper om skog och skogsbruk och bristande förmåga eller intresse för att ta till sig ny kunskap och nya influenser. Men ännu mera pinsamt är det för skogsägarrörelsen. Ty hyggesfritt skogsbruk som skyddsform skulle i praktiken stärka skogsägarnas äganderätt.
undefined