Lantbruksreporter lever lyxliv
Det händer att jag träffar presskolleger från allmänna medier som rynkar lätt på näsan när de hör att jag är lantbruksjournalist.
Kollegerna, som själva sysslar med spännande saker som att spana i kommunala diarier eller kriminalregister, verkar tro att det enda lantbruksjournalisten skriver om är priset på mjölk och fläsk.
Ack så fel. Kollegerna förstår inte vilken lyxlirare det gömmer sig i lantbruksjournalistens skepnad.
Jag har under drygt ett decennium som lantbruksjournalist smakat världens dyraste färskpotatisvodka, kört en röd Ferrari, druckit världens förnämsta isvin samt genomfört smörgåsbordets Vasalopp, matvandringen på Österlen.
Det var inte många droppar vodka, inte många mil Ferrari och inte samma månad! Men det gjordes i jobbet.
Fast detta vet ni, mina trogna läsare, redan. Det är ju på ert uppdrag som jag gjort dessa uppoffringar och skrivit om dem.
I sanningens namn ska det sägas att jag också på ert uppdrag dragit på mig tillräckligt med lagårdslukt för att få egen kupé på X2000-tåget, stått i hällande regn på ett fält med lera långt över stövelskaften samt blivit utskälld av sedermera bortrationaliserade mellanchefer inom lantbrukskooperationen.
Även detta gjordes i jobbet.
Det finns dock delar av gräddfilslivet som lantbruksjournalist som ännu inte kommit till allmänhetens kännedom.
I pressrummet på Elmia, där bara vi journalister har tillträde, finns inte bara kaffe och mackor. Där finns också en skål med obegränsad tillgång på syrliga karameller.
Varje gång jag passerar in i pressrummet tar jag en grabbnäve karameller. När jag vänder ut på mässan igen någon timme senare är skålen, likt en samtida Särimner, välfylld igen. Detta karamellmirakel på Elmia har jag inte skrivit om förrän nu.
Det är således ett gott liv att vara lantbruksjournalist och ifall det är någon som undrar:
Jodå, jag får faktiskt lön också!
undefined