Landsbygdens avfolkning hotar landets stabilitet
Att arbeta med jord och skog är för många en livsstil. Skog, med en växttid på långt mer än en bondegeneration.
En bonde är ju bara förvaltare av en gård en kort tid. Ofta kan man följa gårdar och byar tillbaka till sena medeltiden. Många som arbetar, bor eller har anknytning till landsbygden, känner stort för detta med intresse och ansvar. Nu är vi inne i en samhällsutveckling då den fria marknaden ska styra utvecklingen på landsbygden, vilket ofta ser ut att vara en dålig utveckling. Kapital och värdetillväxt som borde vara kvar, försvinner iväg. Gårdar och byar omdanas. Kanske i onödan. Kulturella värden utraderas, byanamn kan helt försvinna, marknadskrafter och årstidskrafter är inte i samklang. Att en viss rationalisering måste ske, är vi införstådda med, men när skogs- och jordägandet har blivit en kapitalplacering för tillfällig förmögenhetstillväxt, så tror vi inte att detta är av godo för en bygds och ett lands framtida stabilitet.
Det kommer att på landsbygden saknas människor som är beredda att ta ansvar, som till exempel att besätta poster inom kyrkans och hembygdsföreningars område, och liknande sammanslutningar som kan ta tillvara bygdernas intressen. Vid naturkatastrofer är det särskilt viktigt att det finns människor i arbetsför ålder ute i byarna. Detta visade sig inte minst när stormen Gudrun drog fram för en del år sedan.
Vi, två skogs- och jordägare, med perspektiv flera år bakåt i tiden, till då Sverige hade andra världskriget intill våra gränser.
Vi frågar oss, är vår skeptiska syn på utvecklingen befogad? Tacksamt mottages kommentarer.
undefined
undefined