Skogsägarrörelsen och miljörörelsen kommer nog aldrig vara överens i alla frågor. Men en fråga vi borde kunna enas om. Det skriver Nora Sverredal, Fältbiologernas talesperson för skogsfrågor.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Skogsägarrörelsen och miljörörelsen kommer nog aldrig vara överens i alla frågor. Men en fråga vi borde kunna enas om är frågan om ersättning till skogsägare som inte kan eller vill avverka på grund av höga naturvärden. Det ligger i både naturens och skogsägarnas intresse att det finns ersättningssystem då värdefulla skogar undantas från produktion. Fältbiologerna förordar såväl ett ökat sektorsansvar som ökade statliga anslag.
Våra två utgångspunkter i ersättningsfrågan är för det första att vi behöver skydda mycket mer skog för att uppnå miljömålen. För det andra bör skyddet av skog inte drabba enskilda skogsägare oproportionerligt hårt. Omkring hälften av Sveriges skog ägs av privata ägare, och den är för många en viktig ekonomisk försäkring. Många av Sveriges skogsägare vill bidra till att miljömålen uppnås, men känner en oro för den egna ekonomin.
Naturvårdsverkets uppföljning av de svenska miljömålen visar att målet om levande skogar har en negativ utveckling I Skogsstyrelsens uppföljning konstateras att den svenska modellen för skogsbruk har brister eftersom incitamenten “innebär att det enda rationella företagsekonomiska alternativet är att inrikta på virkesproduktion.” Vidare har “friheten i val av brukande och förvaltande inte kombinerats med incitament för att faktiskt gynna den biologiska mångfalden [...]” Det behövs alltså fler incitament för att gynna den biologiska mångfalden i skogen. Det innefattar incitament för skonsammare skogsbruksmetoder. Regering och riksdag behöver också tillsätta mer medel för att ersätta markägare som exempelvis ansöker om reservatsbildning.
Men det är inte så enkelt att allt skydd kan finansieras av nationella pengar, då den statliga plånboken helt enkelt inte räcker till. Fältbiologerna tycker att även skogssektorn ska betala, men i ett system där man fördelar kostnaderna mellan skogsägare. Vi förordar en skogsfond där man– likt 60-öringen som avsätts till Skogforsk– avsätter pengar vid avverkning i en gemensam fond. Skogsfonden delar sen ut ersättning till markägare som inte vill eller kan avverka på grund av höga naturvärden.
Vi bör inte ställa nationella medel för skydd av skog och ökat sektorsansvar i form av en skogsfond emot varandra. Tvärtom bör de komplettera varandra. Vår förhoppning är att även skogsägarrörelsen kan se fördelarna av ett system där alla landets skogsägare delar på kostnaderna av att undanta värdefull skog från produktion. Vilken ersättning som betalas av sektorns skogsfond och vilken som bärs av staten är en fråga som kan prövas fram.
Avslutningsvis önskar Fältbiologerna att miljörörelsen och skogsägarrörelsen kunde enas om att det behövs mer resurser för skydd av värdefulla skogar. Framöver hoppas vi på givande diskussioner om vilken ersättningsmodell som är lämpligast för att uppnå en rättvis omställning.
Vi vill att fler ska få chansen att uppleva en skog som kryllar av mångfald, men också att skogen och dess arter ska få finnas till för sin egen skull.
Länge leve skogen.
Nora Sverredal, Fältbiologernas talesperson för skogsfrågor.
