"Den allvarligaste aspekten handlar om demokrati och självbestämmande"

Nyligen nådde EU-kommissionen, ministerrådet och EU-parlamentet en överenskommelse som innebär att unionens medlemsländer ska öka inlagringen av koldioxid i sina växande skogar. Bland svenska representanter i Europaparlamentet var det endast Sverigedemokraterna som röstade nej.

För Sveriges del innebär det att vi tvingas minska vår skogsavverkning för att EU ska nå sina mål om ökat upptag av koldioxid. Enligt skogsindustrin handlar det om en minskning à 15 procent, en åtgärd som kommer att kosta oss miljardbelopp på årsbasis. Samtidigt ligger förslag på bordet som på några års sikt inskränker våra möjligheter att använda skogsrester för energiproduktion.

Detta handlar om solklara inslag av överstatlighet i skogspolitiken, som enligt fördragen ska vara en nationell angelägenhet. Och i båda fallen passerar det utan en debatt värd namnet.

Samtidigt är detta en politik som går rakt emot både svenska och europeiska intressen, eftersom vi på kort tid skulle behöva kompensera för nedstängda kärnkraftsreaktorer i både Sverige och Tyskland, samtidigt som vi måste minimera beroendet av rysk gas.

Förslagen är inte anpassade efter svenska förhållanden och vi tvingas dessutom till uppoffringar för att andra länder ska komma billigare undan.

I Sverige utgör energi från förbränning av biomassa en mycket viktig komponent i energimixen, som vi dessutom skulle kunna öka på kort sikt genom att öka effektuttaget ur kraftvärmeverken. Till skillnad från vindkraften är kraftvärmen planerbar och kan möta variationer i såväl utbud som efterfrågan.

I ett läge där Sverige, så snabbt som möjligt måste hitta lösningar för att öka effekten i den planerbara kraftproduktion för att kompensera för den i förtid avvecklade kärnkraften vill EU alltså strypa tillförseln av vår viktigaste råvara för kraftvärmeproduktion.

En naturlig konsekvens av denna destruktiva politik kan förväntas bli att investeringsviljan snabbt kommer att påverkas negativt. Detta sker i en geopolitisk situation där politiken borde styra mot att gynna och inte missgynna inhemsk energi.

Den svenska skogen har fördubblat sitt upptag av koldioxid på 70 år och enligt Naturvårdsverket ligger nivån stadigt på ett upptag på över 80 procent av våra territoriella utsläpp – varje år. Detta innebär att de svenska territoriella nettoutsläppen är exceptionellt låga för ett industriland med långa avstånd och ett stort uppvärmningsbehov.

Men den som är bäst i klassen ska ändå straffas enligt EU:s principer. Den som springer snabbast ska öka tempot. Den som drar det tyngsta lasset får en ytterligare börda. Att Sverige ligger i unionens toppskikt vad gäller nettoinbetalningar per capita till den gemensamma budgeten tas heller ingen hänsyn till.

Inte ens vi själva tycks sträva efter att agera för Sveriges bästa, i vart fall inte den förra regeringen som helt ogenerat ville belasta Sverige med ännu högre åtaganden. Den svenska miljörörelsen har varit pådrivande i att begränsa användningen av skogsrester för energiändamål.

Den allvarligaste aspekten av detta har dock med demokrati och självbestämmande att göra. En lag som stiftas i Sverige kan av vår egen riksdag och regering justeras eller upphävas. Men ett direktiv på EU-nivå är från ett svenskt perspektiv nästan omöjligt att ändra på, hur missnöjda vi än är, ja förutom att vi inte har särskilt mycket att säga till om när ny EU-politik tas fram.

Varför tillåter Sverige att EU ”kokar groda” med sina medlemsländer? Ett litet steg i taget vänjer vi oss av med att kunna ställa våra politiker till svars för sådant som vi ogillar. På område efter område centraliseras makten till Bryssel av tjänstemän och politiker som vi praktiken inte kan avsätta.

I det här fallet gäller det skogs- och energipolitik, men snart även skattepolitik, socialpolitik och arbetsmarknadspolitik. Detta om något är ett hot mot svenskt självbestämmande.

Martin Kinnunen (SD)
Klimat- och miljöpolitisk talesperson