Europeiska lantbrukare bör inte bli stressade över Ukrainas anslutning till EU. Det är inte första gången som EU hanterar anslutningen av ett nytt medlemsland med en stor jordbruksekonomi. Natalia Mamonova forskare vid RURALIS, Trondheim.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I min forskning om de senaste bondeprotesterna i Europa observerade jag att EUs bönder ofta uttrycker oro över Ukrainas eventuella anslutning till EU. De ser tre potentiella problem:
Det första är att Ukrainas anslutning kommer att tömma EUs jordbruksbudget. Mer än 75 procent av budgeten för den gemensamma jordbrukspolitiken (Cap) går till direktstöd till bönder och betalas ut per hektar. Ukraina har cirka 42 miljoner hektar jordbruksmark, vilket är 27 procent av EUs totala jordbruksmark. Om Ukraina skulle gå med i EU enligt nuvarande regler skulle landet bli den största mottagaren av Cap-medel. Detta innebär att de återstående medlemsstaterna skulle få lägre direktstöd.
Men detta kommer som jag ser det inte att ske. Ukrainas anslutning till EU kommer sannolikt att följa samma scenario som EUs östutvidgning under 2000-talet, då Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Slovenien, Bulgarien och Rumänien anslöt sig till EU. För att undvika en stor belastning på Cap-budgeten infördes en tioårig utfasning av stöden. Under det första året efter anslutningen betalade EU ut endast 25 procent av direktstödet till de nya medlemsländerna. Denna andel ökade med 5 procent per år under de kommande 10 åren. Som ett resultat fick central- och östeuropeiska bönder under det första decenniet betydligt mindre än bönderna i resten av EU.
Det andra möjliga problemet är att EU-marknaden kommer att översvämmas av billiga ukrainska jordbruksprodukter, vilket leder till dumpning av lokala priser. Ukraina producerar tillräckligt med spannmål, fjäderfä, ägg och solrosolja för att tillgodose hela EUs efterfrågan på dessa produkter. Dessutom är priserna på mark, arbetskraft och insatsvaror inom jordbruket betydligt lägre och miljökraven är inte lika hårda i Ukraina som i EU. Detta ger ukrainska producenter en konkurrensfördel på EUs marknader.
Liknande risker uppstod i samband med EUs östutvidgning. För att förhindra konkurrens från billiga jordbruksprodukter från de nya medlemsländerna uteslöts jordbruksprodukter från tullfri handel i deras associeringsavtal med EU. Följaktligen var exporten av jordbruksprodukter från de nya medlemsländerna ganska begränsad under den första perioden efter anslutningen.
Det tredje potentiella problemet är att stora ukrainska lantbruksföretag kommer att hota familjegårdarnas existens i EU. Men förutom stora lantbruk har Ukraina många aktiva medelstora och småskaliga bönder. Utvecklingen av gårdarna är prioriterat av Ukraina på vägen mot en EU-anslutning. Därför pågår för närvarande en jordreform som begränsar antalet hektar som kan ägas. Dessutom bygger ”Ukraine Facility Plan”, som är ett villkor för att få EU-medel för Ukrainas återhämtning och återuppbyggnad, på att stödja utvecklingen av hållbara familjejordbruk i Ukraina.
Kort sagt, de europeiska bönderna bör inte bli stressade över Ukrainas anslutning till EU. Det är inte första gången som EU hanterar anslutningen av ett nytt medlemsland med en stor jordbruksekonomi. Det kommer säkert att ske förändringar, men förhoppningsvis kommer de att gynna både EUs och Ukrainas bönder.
Natalia Mamonova är seniorforskare vid RURALIS - Institutet för Rural- och Regionforskning
Trondheim, Norge.
