Lamor som fåraherdar

De kastar genast misstänksamma blickar på oss främlingar i fårhagen och när de kommer springande med spänstiga steg är det inte utan att tankarna går till Kapten Haddocks bataljer med spottande lamor i Tintin-boken Solens tempel. Men den här gången är det kraftfodret som Andreas Martelius bär i sin svarta hink som de vill åt.

– Det är inte direkt djur som hoppar upp i knät och vill kela men det är inte heller avsikten. Deras jobb är att vakta och de har verkligen koll på allt som händer. Det räcker med att grannen startar gräsklipparen så är de framme och tittar, säger Andreas.

Det var när de 2007 besökte sin dotter på Nya Zeeland som Andreas Martelius och hans fru Dorthe Haubro Nielsen kom i kontakt med lamor första gången. I samma veva utökade de sin fårproduktion till att omfatta 150 tackor och beslutade sig för att satsa på lamor som ett slags trygghetsförsäkring.

Andreas konstaterar att lamor i framför allt USA används till att vakta boskapshjordar. Där fruktar man i första hand bergspuman, den nordamerikanska motsvarigheten till vårt lodjur.

– Här hemma blir det lätt fokuserat på vargen men som fårfarmare vill man skydda djuren från allt från korp och uppåt i storlek. Vi har inte haft några bevisade angrepp sedan lamorna kom hit men vi hade å andra sidan såvitt vi vet inga angrepp innan heller, säger Andreas Martelius.

Salvador är den mest sociala av lamorna och är först framme vid foderhinken. Alla tre är kastrerade hingstar och köptes i 2–3-årsåldern från en uppfödare i Skåne. De blir normalt 20–25 år gamla. Lamorna går ute året om och klarar sig med samma foder som fåren.

Ibland hörs kluckande ljud och fnysningar som kan ha att göra med att laman frigör magsaft. Det är magsaften som den sedan spottar ut, något som till exempel kan hända när djuren gör upp rangordningen. Andreas Martelius har klarat sig hittills.

– Jag får intryck av att de är ganska intelligenta djur. Misslyckas man med att fånga in det är det ingen idé att försöka mer den dagen. Det är inte heller alltid det går att locka dem med kraftfoder. Sedan går de på toaletten i den meningen att de har särskilda högar, berättar Andreas.

När fåren och deras lamm släpps ut på bete ansvarar varje lama för varsin flock. Än så länge har de bara baggar att se efter. I bästa fall blir laman som en fadersgestalt som har koll på när ett lamm har kommit på efterkälken. Vid hotande fara snurrar laman ihop flocken och leder bort den innan den går tillbaka och stirrar ut inkräktaren.

– En vargflock skulle förstås kunna äta upp en lama men jag inbillar mig att de stör rovdjuren som hellre väljer andra byten. Jag är ganska övertygad om att rovdjuren gör ett energiekonomiskt övervägande innan de går till attack, säger Andreas Martelius.

Högeruds Gård ligger söder om Arvika på en landremsa mellan Glafsfjorden och sjön Värmeln. Enstaka legor skvallrar om förbipasserande vargar men det finns inget revir i området.

– Tyvärr verkar det som om vi kommer att få leva med ett ökat rovdjurstryck och det arbete och de kostnader som det för med sig, säger Andreas Martelius.