De innehavare av vapenlicenser som vänder sig till läkare med en psykisk åkomma, alternativt ett synfel såsom starr, tror nog att det som de berättar och vad som kommer fram av undersökningen i övrigt, ska vara väl förborgade hemligheter, vilka enbart ska användas i deras intresse. Men så är det inte.
Vissa mänskliga rättigheter som begränsar statens makt, respekteras i Sverige. Exempelvis rätten till hemlig bikt för en präst eller att samtala i hemlighet med försvarare och läkare. Domstolarna har sålunda inte makt att tvinga dessa förtroendemän att vittna. Härutöver har de vid straffansvar tystnadsplikt. Fast på en viktig punkt är läkarsekretessen genombruten.
Sedan 1996 stadgas i vapenlagens 6 kapitel, 6 § att: ”En läkare som bedömer att en patient av medicinska skäl är olämplig att inneha skjutvapen ska omedelbart anmäla detta till polismyndigheten." Som bekant är det polisen som beslutar i vapenlicensärenden och här är det lätt att se byråkraters och politikers naivt, överdrivna tro på den goda staten. Tyvärr bortser dessa då lätt från det ideella värdet av medborgliga fri och rättigheter
Visst kan någon vara så svårt sjuk att denne inte bör ha vapen. Men med denna insikt kan man inte låta sig nöja, utan resonemanget måste föras vidare.
För också med ett pragmatiskt synsätt kan vi se att läkarnas anmälningsskyldighet är kontraproduktiv. Väldigt många vapenägare som lider av psykiska besvär eller har synfel avstår idag från att söka läkare, till följd av en befogad fruktan för att mista vapenlicenserna
De som har synfel tror jag inte utgör något problem överhuvudtaget. Men väl känt är ju att obehandlade psykiska sjukdomar kan leda till våldsamma resultat. Därför ska vi också vara övertygade om att ju fler psykiskt sjuka som kommer till läkare, desto färre tragedier inträffar det. Goda skäl talar alltså för att avskaffa läkarnas anmälningsskyldighet till polisen.