Inom traditionell växtförädling väljs individer ut för att korsas med andra individer med önskvärda egenskaper. Vid klassisk genmodifiering, i de GMO-grödor som finns på marknaden i dag, har ett DNA-fragment förts in som gör att växten får en ny egenskap genom att ett nytt protein bildas eller att en gen i växten stängs av.
I exempelvis Bt-grödor har en gen från Bacillus thuringiensis förts in för att producera ett insektsgift, vilket gör grödorna resistenta mot en specifik skadegörare. Ett annat sätt att modifiera grödor är att "stänga av" vissa gener, exempelvis genen för mognad hos en tomat som därmed får längre hållbarhet.
Men därefter finns det ett helt spektrum av tekniker där EU inte har beslutat om de är GMO eller inte. För även om en potatisgen flyttas från en sort till en annan resulterar det i GMO. Men ju mer forskarna undersöker organismers arvsmassor, desto mer hittar de också fall av "naturlig" genmodifiering. Bland annat i odlad sötpotatis där två stora DNA-fragment från Agrobakterium har hittats i arvsmassan, vilket gör det hela ännu mera komplext.
– Problemet är att lagstiftningen är väldigt gammal. Det kommer nya tekniker för riktade förändringar som inte flyttar främmande DNA-fragment utan bara byter ut eller avlägsnar några baspar i arvsmassan, säger Marie Nyman, kanslichef på Gentekniknämnden.
Mutationsförändringar genom strålning eller kemikalier ger variationer i arvsmassan och är undantaget från lagstiftningen om GMO. Genom dessa gamla mutationstekniker går det inte att rikta förändringarna exakt på de ställen i organismen där forskarna vill att de ska ske, utan det blir tusentals slumpvisa mutationer över hela arvsmassan. Om riktade mutationer leder till en GMO som ska regleras har diskuterats i EU sedan 2007.