Lägsta älgskadorna på många år
En mindre älgstam och en snöfattig vinter har gett unga tallskogar i Västerbotten en chans till återhämtning efter flera års hård älgbetning, konstaterar Skogsstyrelsen.
Skogsstyrelsens älgbetesinventering, ÄBIN, i Västerbottens län visar att skadorna efter senaste vinterns älgbetning är klart lägre än åren innan. Överlag ligger andelen ungtallar med färska älgskador mellan 1 och 3 procent, jämfört med cirka 12 procent året innan. Mest anmärkningsvärd tycker Skogsstyrelsen att nedgången i stora delar av inlandet är. I exempelvis sydvästra älgförvaltningsområdet har skadorna minskar från cirka 20 procent till under 3 procent vintern 2013-2014.
Högsta skadenivån nås kring Åsele med fyra procent skadade produktionsstammar, alltså de tallar som är kvar efter röjning och som ger virke i framtiden.
Bo Leijon, regionalt viltansvarig på Skogsstyrelsen, tror inte att den lägre skadenivån efter senaste vintern beror på att älgstammen minskat kraftigt.
– Jägarna har gjort det bra, älgstammen är bättre anpassad till fodertillgången nu. Det främsta skälet till att skadorna är färre nu beror nog ändå främst på att vi hade en mild och snöfattig vinter. Lite snö har gjort att älgarna har haft tillgång till mycket mer markfoder, ett bra alternativ till ungtallar. I Västerbotten har stormen, som fällde mycket gallringsskog, dessutom gett älgarna tillgång till stora mängder talltoppar i lämplig höjd.
Bo Leijon säger att nergången för älgskador kan vara tillfällig och än är inte faran över för skogen.
– Det är glädjande att skogsskadorna har minskat. En period med låga skador är både önskvärd och nödvändig efter en rad tidigare vintrar med hårt betestryck. Då får ungskogen och även viltfodret en chans att återhämta sig. Om det betyder att biologiskt värdefulla trädslag som rönn, asp och sälg i större omfattning kan växa upp i ungskogen återstår att se, men ett minskat betestryck ökar lövträdens chanser, säger Bo Leijon.
Han pekar också på att utöver färska skador på träden måste även skador som ackumulerats över lång tid, samt hur många oskadade stammar som finns kvar, beaktas vid förvaltningsbeslut. En utmaning för skogs- och viltförvaltningen framöver blir att hålla älgstammen på en sådan nivå och fördela avskjutningen så att skogsskadorna håller sig på en tolerabel nivå över en längre tid.
– Att älgskadorna varierar stort mellan åren visar att fler faktorer än älgtätheten påverkar skadenivån. Det måste viltförvaltningen och jägarna ta hänsyn till och anpassa älgstammen efter fodersituationen. Vår bedömning är att man är på rätt väg, men inte i mål. Det är viktigt att hålla fast vid förvaltnings- och avskjutningsmålen även under höstens jakt, säger Bo Leijon.