Enligt färska siffror är nu tillhörigsprocenten 68,8 från att för tjugo år sedan ha varit 90. Det är förstås en allvarlig utveckling som redan har fått flera konsekvenser för kyrkan genom avyttringar av egendom och fastigheter och sammanslagning av pastorat och församlingar.
Flera kyrkobyggnader är i riskzonen under de närmaste åren, eftersom det blir för dyrt för redan ekonomiskt hårt ansträngda församlingar att hålla dem öppna. Detta och kyrkans allmänna försvagning är allvarliga hot mot vårt lands kulturarv, vilket till betydande del bärs upp just av Svenska kyrkan med dess mer än tusenåriga historia.
Stängda lanthandelsbutiker, nedlagda bensinstationer, avvecklade skolor, indragna busslinjer – se där vad som drabbat landsbygden. Visserligen beklagar många politiker utvecklingen utan att dock göra mycket för att hejda den. Det blir mest läpparnas bekännelse till motåtgärder. Samma ointresse för kyrkan och dess viktiga roll tycks prägla makthavarna. Detsamma kan sägas om kommunernas ofta alltför tafatta försök att vända den negativa utvecklingen i befolkningsglesa områden. I flera av dem arbetar s k landsbygdsutvecklare utan kontakt med kyrkan.
Varför tar inte kommunerna – och även statsmakterna – Svenska kyrkan till hjälp i det aktuella utvecklingsarbetet? Kyrkans finfördelade nät av mindre församlingar, dess detaljerade lokal- och personkännedom genom inte minst de folkvalda företrädarna i beslutsinstanserna jämte alla medverkande i körer och annat församlingsarbete, är en förnämlig resurs i ansträngningarna att hålla våra bygder levande.
Tillsammans kan kommuner och kyrkoförsamlingar åstadkomma positiva resultat. Men det förutsätter förstås att den sekulära makten inte har beröringsångest inför ett samarbete med prästerliga och förtroendevalda kyrkoföreträdare. Givetvis bör också frikyrkosamfunden i berörda områden involveras i det väsentliga arbetet att få bättre befolkningsbalans mellan tätorterna och landsbygden. Det arbetet gynnas också av att många landsbygdsförsamlingar är särskilt aktiva med stor kyrkotillhörighet.
Att på ett positivt sätt utnyttja deras möjligheter i en strävan, som förenar alla goda krafter, bör vara självklart för kommunerna. Svenska kyrkan och frikyrkorna kan vara effektiva generatorer i sammanhanget. Den förstnämnda är inte folkkyrka bara till namnet utan finns företrädd från Ystad till Haparanda och därtill med en organisation, som är demokratiskt styrd genom folkval.
undefined