Men även om han själv deklarerar att han fram till sin avgång ska jobba ”ända in i kaklet” lär det ändå bli mot hans troliga efterträdare som uppmärksamheten nu kommer att riktas. Allt tyder på att det för andra gången i LRFs historia är dags för en kvinna att ta över ordförandeklubban. Organisationens jämställdhetssträvanden har nu på allvar börjat bära frukt. Det handlar i dag inte om en, utan om flera möjliga kronprinsessor med kompetens att ta vid. I STYRELSENS PRESIDIUM finns också Anniqa Nygård, smågrisuppfödare från Västerbotten och numera ledamot även i Sveriges Djurbönder. Ett annat namn som nämns är Åsa Odell från Skåne. Hon är visserligen ny i förbundsstyrelsen, men väl förankrad i organisationen. Valberedningen har ännu inte satt ner foten. Men mycket talar ändå för att ordförandevalet på stämman i Stockholm i maj blir en promenadseger för Helena Jonsson. Hon har gjort sig känd som lugn och samlad, klar och tydlig i debatterna. Sedan hon vid fjolårets stämma utsågs till förste vice ordförande har hon börjat ta sig ton offentligt. Helena Jonsson har också ett starkt stöd i stora delar av LRFs regioner. För många av LRFs regionordförande är hon den självklara kandidaten. Under Lars-Göran Petterssons senare år som förbundsordförande har det i stort sett varit han och ingen annan som fört organisationens talan. Troligen är det ett resultat av en hårdare styrning av kommunikationen. Valberedningens ordförande Ingemo Johansson framhöll vid fjolårets stämma vikten av att styrelsen har ledamöter ”som kan kommunicera på den offentliga arenan”. Men på sistone har merparten av styrelsen varit en anonym massa för medlemmen i gemen. Ett nytt ledarskap kanske kan innebära att fler röster får höras. Det borde folkrörelsen LRF kunna tåla.