Kvigorna drabbades av kreosotförgiftning
"Sydvästlänken byggs med kreosotvirke"! Rubriken i Land Lantbruk lyfte på ett obehagligt sätt gamla minnen till ytan, minnen om sotdöden.
Sotdöden är en lång och plågsam död, och kreosotdöden likaså. Jag minns med olust den dag jag nåddes av det dramatiska budet: "Alla kvigor ligg' på betet"! Det var mina morbröders kvigor som i sommarvärmen var oförmögna att ta sig upp. De flesta låg i ett vattenförande dike, några låg utspridda både på åkern och i den angränsande skogen. Många händer slet gemensamt upp kvigorna på presenningar, och släpade dem sedan in i en hästfinka för hemtransport. Väl hemma lades kvigorna i en stor hall med halm och veterinären tillkallades. Denne stod fullständigt frågande inför den märkliga förlamning som drabbat dem, men senare obduktioner sade entydigt - kreosotförgiftning! Trots veterinärens ansträngningar dog några av dem, medan de överlevande så småningom reste sig och började äta. De stannade dock i växten, och dräktiga som de var kom det vartefter några kalvar. Ingen av kalvarna överlevde mer än någon vecka, och ingen av de "förkrympta" kvigorna dög som ko.
Alla djuren från betet dog alltså sotdöden - kreosotdöden. Nyuppsatta elstolpar hade svettats ut sitt salta gift som lockat djuren att slicka. Därefter släckte de sin törst i dikena, varifrån de flesta av dem aldrig tog sig innan förgiftning och förlamning slog till. Att man fortfarande får använda kreosot gör mig arg och ledsen, och man kan ju bara föreställa sig vad giftet ställer till med bland djuren i vår natur. Ett minne har etsat sig fast med en särskilt olustig eftersmak, och det är vad den ansvarige personen från elbolaget sa till min moster i en ordväxling om kreosoten: "Vill du ha skriftligt på att vi är omänskliga, då kan du få det!" Det fick hon aldrig, så därför skriver JAG det: "Omänskligt var ordet"!
undefined