Robin Jonsson är uppvuxen i Hammarby, söder om Södermalm i Stockholm. Som barn lekte han i den angränsande skogen som i dag utgör Nackareservatet. I dag bor han i Bagarmossen, ett bostadsområde alldeles intill samma skog.
– När man var liten kände man till varenda stig, alla genvägar och vilka klippkanter man kunde gå på utan att halka. Då var skogen gigantisk, som vuxen känns den inte så stor. Skogen väcker känslor och är alltid aktuell, den är aldrig en tillfällig trend, säger Robin Jonsson.
undefined
– Ljud är mäktigt och påverkar oss väldigt mycket. Tänk bara hur viktigt det är med ljudeffekter i en film. Ändå tänker vi inte så mycket på de ljud vi hör, förklarar dem inte. Vi pratar mest om sådant vi ser, inte vad vi hör, säger Robin Jonsson.
undefined
– Det är mycket vind. Vinden låter annorlunda om den blåser runt en stam än runt en klippa eller över isen. Det är också ljud från träd, fåglar, insekter och rinnande vatten. Lägger jag en mikrofon i en myrstack hör jag hur myrorna går till attack mot mikrofonen. Jag har också lagt mikrofoner i hålrum inne i träd och då hörs det hur de vrider sig och knakar, säger Robin Jonsson som också fångar en hel del mänskligt ljud i Nackareservatet.
– Ja, det är ju ofrånkomligt i en stadsnära skog.
Redan i november i fjol presenterade Robin Jonsson sin installation i en testversion på MDT, Moderna Dansteatern, i Stockholm. Det är också här den slutliga versionen har premiär, tidigast till hösten. Ljuden spelas upp i ett mörklagt rum och publiken ligger ner under föreställningen.
undefined
– Folk tyckte det var behagligt och rogivande, någon somnade faktiskt. Några tyckte inte att det lät som en skog, den var för högljudd, medan andra trodde att ljuden var påhittade. En del pratade om minnen från sin egen barndoms skog. Själv tycker jag att det är kul om ljuden kan återuppväcka folks minnen och relationer till skog, säger Robin Jonsson.
undefined