Året är 1973. I socialistisk anda har all mark förstatligats. På jordbruksdepartementet i Zambias huvudstad, Lusaka, sitter Rolf Eriksson i förhör: Vad kan du om zambiskt jordbruk? Vad ska du odla? När skulle du skörda? Vad skulle du använda för gödning?
Trots att Rolf har lång erfarenhet av jordbruk från flera kontinenter får han inte köpa någon gård. Men Rolf är envis, han försöker på nytt: Men om min fru står på kontraktet? Hon är zambier. Den tunga, varma luften lättar upp. Tjänstemännen börjar applådera.
Rolf och hans fru Dorothy Eriksson flyttar in på sin nya gård Floden som aldrig torkar ut eller som den heter på det lokala språket: Chankwakwa.
Gården ligger i centrala Zambia, drygt 15 mil från Lusaka, och tre mil från den närmsta staden, Kabwe. Bilen river upp en storm av sand på den skumpiga vägen fram till gården. Det har inte regnat på fem månader. Färden går över gulnande åkrar där gårdens arbetare skördar gräs med långa skäror.
Rolf flyttade till Zambia 1969. Några månader senare var han förälskad, i både landet och sin blivande fru Dorothy Findlay.
– Den zambiska marken är som klister. Dessutom växer allt man stoppar i den här jorden, säger Rolf.
I Zambia försörjer sig nära 80 procent av befolkningen på jordbruk. Men trots att det är ett glesbefolkat land är bristen på jordbruksmark en av de största källorna till fattigdom. En genomsnittlig jordbrukare har drygt tre hektar mark, de flesta är självförsörjande och använder bara handverktyg.
Chankwakwa är mekaniserad och täcker över 1 200 hektar. För kommersiella jordbruk finns stora möjligheter. Har man bevattningssystem kan man odla året om, och man behöver inte investera i stallar. Den zambiska vintern blir inte kallare än en svensk sommar. Dessutom kostar en arbetare inte mer än 30 kronor per dag. När det är högsäsong jobbar mer än 100 personer på Chankwakwa.
Den billiga arbetskraften är ofta helt outbildad. Rolf pekar på ett traktorskelett som står under ett plåttak på gårdsplanen.
– Växellådan skar, de körde utan olja. Knappt någon av mina arbetare har någon utbildning, säger Rolf.
Dessutom är det nästan omöjligt att få tag på reservdelar. Många av gårdens maskiner och traktorer är importerade från Sverige.
1991 fick Zambia en ny regering. Socialismen övergavs, statliga tillgångar privatiserades och marknaden avreglerades. Zambia skulle bli en gruvnation och jordbruket, ryggraden i ekonomin, glömdes bort. Jordbrukskooperativen avskaffades, stödet till branschens intresseorganisationer drogs in och subventionerna på majs hävdes.
– Det var hemska år, hela jordbrukssektorn kollapsade. Räntan på vårt lån gick upp med 150 procent. Det var nära att vi gav upp och flyttade till Sverige, säger Rolf
Men Rolf och Dorothy började se sig om efter fler inkomstkällor, svaret blev sylt och torkad frukt. I dag har Chankwakwa en egen fabrik som bland annat producerar apelsinmarmelad av gårdens apelsiner och soltorkade tomater och mango som köps upp från traktens småbönder. Chankwakwa samarbetar med närmare 200 familjer, alla med några tomatrankor eller mangoträd.
– Förhoppningen är att vårt projekt i slutändan ska hjälpa tusentals familjer att få en inkomst från frukten, säger Dorothy Eriksson.
Nu satsar de på export till Sverige. Chankwakwa har redan kontrakt med ett danskt företag som gör ekologisk mangoglass. Men Rolf, som nu är 68 år, gör allt mindre på gården. Det är i stället hans son, Bertil, som får ta över.
– Det här är mitt livsverk, så det känns bra att Bertil vill fortsätta. Det här är mitt paradis, säger Rolf Eriksson.