Ingen visste hur den enorma virkesvolymen skulle påverka marknaden eller hur snabbt den skulle kunna tas om hand. Det enda man visste vara att stora virkesvärden riskerade att gå förlorade. Södra, som hade avgjort störst volymer att hantera, fick snabbt en marknadsledande position.
– Vi fick bud på massaveden som låg under 100 kronor per kubikmeter. Till en början satte vi ett garantipris på 160 kronor för både massaved och timmer. Kritiker ansåg att vi dumpade priserna, men i själva verket lade vi ett golv för virkespriserna. Vi ville se vad som blev kvar och hur mycket vi kunde betala ut i efterskott, säger Christer Segerstéen, då vice ordförande, i dag ordförande i skogsägareföreningen.
Enligt Magnus Juntikka, virkeschef på Skogssällskapet, blev det inga större problem med att få avsättning för virket det närmaste året efter Gudrun. Konjunkturläget gjorde att det fanns ett jämt virkesbehov i industrin samtidigt som det gick att hitta köpare utomlands, främst till Tyskland och Finland, berättar han.
– Det tuffade på ganska bra trots allt även om priserna blev lägre än normalt. Vissa tjänade på de låga priserna, men det visste ju ingen på förhand. Det bands mycket kapital i virkeslager och det togs stora risker, säger Magnus Juntikka.
Liksom flera andra aktörer gjorde Södra en rejäl vinst under koncernens räkenskapsår som kom att spänna över hela 2005 och första halvåret 2006. Årsstämman 2006 kunde därför besluta att 1,7 miljarder kronor skulle delas ut till medlemmarna. När Södra satte punkt för Gudrun hade föreningen, före avverkningskostnader, lyckats få upp virkespriserna till 380 kronor per kubikmeter för grantimret, 340 kronor för talltimret och 195 kronor för barrmassaveden.
– De medlemmar som hade skogen försäkrad kom upp i samma virkespriser som före stormen om man räknar in det statliga bidraget, den så kallade 50-lappen, säger Christer Segerstéen.