De senaste veckornas skogsdebatt har tagit många på sängen. I en väl koordinerad attack mot det svenska skogsbruket har "miljörörelsen" lyckats få draghjälp av Sveriges största morgontidning. Med den uppbackningen är det svårt att misslyckas med att få fram sitt budskap.
Skogsintressenterna har stått, mer eller mindre, handfallna. Vi har ju gjort så mycket! Vi har ju i stort sett gjort allt det som de har bett oss om. Vi har släppt skog till reservat, vi har accepterat nyckelbiotoper, vi har certifierat oss, vi har högstubbar och sparade kolbottnar till förbannelse. Men ändå duger det inte!
I detta ligger en viktig lärdom. Vi har en motståndare som inte har något att förlora. Vi spelar poker mot en motspelare som alltid kan syna oss och höja insatserna. Nu menar jag inte att dessa organisationer har oändligt med pengar. Jag menar att de inte har några kostnader, de behöver aldrig ta några konsekvenser. Denna lärdom gäller inte bara skogen. Den gäller även jordbruket där paralleller kan dras till både odling och djurhållning. Vi tror att vi kan göra miljö- och djurrättsrörelsen nöjda genom att tillmötesgå dem. Det kan vi inte. De kommer alltid att höja insatserna.
Säger vi att vi accepterar att avsätta 20 procent av den produktiva skogsmarken, så kommer deras nästa bud att vara 30 procent. Säger vi att vi kan acceptera 700 vargar, så kommer de att höja till 1000. De kan göra så, och de måste göra så. Hela delas existens vilar på detta; att aldrig vara nöjda. De lever på, och av, konflikt. Konflikten ger dem näring och finns det ingen konflikt eller några problem, så drar de sig inte för att hitta på en sådan.
Hur ska vi då bemöta dem? Med facit i hand är ju allt det jobb som gjorts på det området inom skogsbruket nu helt bortkastat. Har vårt sätt att tillmötesgå dem inneburit att vi lurats in i en återvändsgränd, eller på en väl utstakad väg ner i fördärvet? Det kanske är dags att börja stå upp för det vi gör för en gång skull?
Martin Moraeus
Ordförande LRF Dalarna