Statskontorets utvärdering 2011:23 likaväl som Eva Erikssons djurskyddsutredning har båda ignorerat korrelationen med djurens välbefinnande i verkligheten. Man har inga mätetal för hur djuren mår. Bättre djurskydd mäts istället med statistikdata i länsarkiven (antal kontroller, förelägganden, djurförbud, omhändertaganden och åtal). Man har ignorerat veterinärfackets och andras remissvar som tar upp djurskyddsinspektörernas erfarenhets- och kompetensbrister i praktisk djurhantering och -bedömning.
Djurens välmående har ersatts av inspektörers bedömningar om att djuren utsätts för lidanderisk, smuts eller matbrist på bordet. Djurskyddslagens framförhållande syfte lämnar stort utrymme för inspektörers godtycke och gissningar utan sakprövning av bedömningarna.
Jordbruksverkets beskrivna utveckling verkar helt koncentreras på arbetsredskap för internt arbete, att underlätta för inspektörerna och förbättra statistiken. Men den verkar sakna koppling till verklighetens problem.
Problemformulering:
1. Erfarenhet och kompetens i praktisk djurhållning hos djurskyddsinspektörerna.
2. Styrkriterier som premierar åtgärder mot djurhållare, istället för förbättringar för djuren.
3. Åtgärder med konsekvenser avsevärt allvarligare än fällande djurplågeridomar delas ut på lösa grunder, utan möjlighet till opartisk saklig prövning, istället för att polisanmäla för att ge rättslig prövning i sak.
4. Rekryteringspraxis. Har inspektörerna minimikompetens (enligt EG-förordning 822/2004) och har de den praktiska erfarenhet som krävs. Har lojalitet mot chefen ersatt kompetenskrav? Bakgrund i djurrättsrörelser - ett intressejäv?
Och vilket ansvar tar förvaltningsrätten? Är det rätt att förvaltningsrätten så okritiskt och myndighetslojalt alltid betraktar tjänstemän som kompetenta enbart för att de har blivit anställda i en befattning med kompetenskrav.
Jag har sett halvdussinet externa intyganden från djurhållare, flera veterinärer (även länsstyrelsens), LRF-ombudsmän och Svenskt sigill om att djuren mådde och hade det bra. Dessa och andra erfarna intyg avfärdas av länsstyrelsetjänstemännen med frasen "inkomna synpunkter föranleder ingen ändring i beslutet", utan några som helst sakkommentarer till expertintygen.
Juridiskt välrustade djurhållare kan få saklig prövning, men småbrukare som förnekas rättshjälp i djurskyddsmål (LRF försäkringsvillkor) blir utlämnade till förvaltningsrättens grundattityd att tjänstemän är kompetenta så länge motsatsen inte bevisats. Ett halvdussin expertintyg räcker inte mot en tjänsteman och hans chefs förtroende! Vilket med förvaltningsdomarens utslagsröst gav djurförbud.
undefined