”Jag låg och väntade på att dö”
Hans arbetskamrat hittades avliden. Själv var timmerbils-föraren Reine Ullén en hårsmån från samma öde. När har var på väg att dra sina sista andetag kom räddningen.
Måndagen den 4 augusti förra året arbetade Reine Ullén och hans anställde med timmerlastning vid byn Stabäck utanför Fagersta.
Riskfritt eftersom den stora skogsbranden i Västmanland rapporterades vara en och en halv mil bort.
Men så fick branden ett oväntat snabbt förlopp eftersom det blåste nästan storm. Enligt beräkningar for branden fram med 50 kilometers fart längs backen i den torra naturen. Räddningstjänsten var chanslös.
undefined
Reine och kollegan hade lämnat timmerbilen och tagit skåpbilen en bit upp mot Hästbäck för att kolla ett arbetsområde då de plötsligt överfölls av elden.
– Stora eldbomber och brinnande träd slog ner kring bilen. Jag skrek: "Kör! Om vi inte klarar oss härifrån är vi helt rökta!" Men vi fastnade helt i branden, säger Reine Ullén.
– Det var lågor och hetta överallt och vi hoppade ur bilen och började springa. Men jag snubblade och när jag reste mig upp såg jag inte honom längre. Han var borta i elden och röken.
Reine var inringad av eld som tvingade honom att lägga sig på asfaltsvägen, det enda ställe där det inte brann. Kroppen kokade i hettan och ett par av fingrarna sprack som när man kokar korv för länge.
– Jag insåg att allt var över och hade en obeskrivlig dödsångest. Men jag ville inte dö innan jag hade pratat en sista gång med min hustru. Det var bara att ringa Camilla och säga adjö. Jag skrek: "Jag älskar dig och barnen! Det går åt helvete det här, jag kommer att brinna upp!"
undefined
Efter två timmar på asfaltsvägen var Reine på väg att dra sina sista andetag. Men tre brandmän från brandstationen i Virsbo valde att bryta mot föreskrifterna och med risk för sina egna liv ge sig in i brandkaoset för att rädda Reine.
– Jag hojtade tillbaka och fick en sista adrenalinkick. Skinnet hängde överallt på mig och vi gick över en kilometer genom brinnande träd på vägen.
Reine fick 65-procentiga brännskador av tredje graden och har år av rehabilitering framför sig. Livet blir aldrig som det var. Och inte blir det lättare av att åkerifirman med fyra anställda gick förlorad i och med branden.
– Det privata försäkringsbeloppet för sveda och värk kommer nog helt att gå till firmans skulder. Men jag tänker inte så mycket på det där. Jag är bara överlycklig över att jag får se min fru och mina barn varje dag.
Reines kollega hittades avliden i ett dike. Han blev brandens enda dödsoffer.
– Först tog jag på mig ansvaret för att han dog. Han var ju anställd hos mig och det som hände honom kommer jag alltid att ha med i tankarna. Men nu inser jag att det faktiskt var en olycka. Jag har funderat mycket på vad som hade hänt om jag inte hade snubblat när min kamrat och jag försökte komma bort från elden. Då hade jag säkert hittats bredvid honom.