Låt mig först säga att vi aldrig har hävdat att de utsläpp som sker under kalhyggesfasen är nettoutsläpp till atmosfären sett under skogens hela omloppstid.
Min omedelbara reflektion när jag ser den här bilden är – vad kan man göra för att minska kolförlusterna under kalhyggesfasen för att öka medelupptaget och därmed få skogen att göra ännu mera klimatnytta än idag? Vi vet att störningar av olika slag på ett skogsekosystem har stor påverkan på avgången av koldioxid till atmosfären och då vore det naturligt att försöka minimera dessa störningar. Om man jämför den störning på kolbalansen som en gallring orsakar jämfört med ett kalhygge, med hänsyn tagen till skillnader i avverkningsvolym, så är det en dramatisk skillnad. Gallringen orsakar en mycket kortvarig, knappt märkbar, minskning av kolupptaget och eftersom gallring liknar den avverkningsmetodik som tillämpas i ett kontinuitetsskogsbruk så är detta enligt min mening en stark indikation på att ett kontinuitetsskogsbruk skulle kunna orsaka betydligt mindre kolförluster än kalhyggesbruket. Det finns flera skäl till varför ett skogsbruk som innebär mindre markstörningar skulle kunna leda till större nettoupptag av koldioxid än kalhyggesbruket, men det finns inte utrymme att gå in på detta i en kort debattartikel.
Vad gäller frågan om huruvida utsläppen från kalhyggesfasen påverkar klimatet eller inte så måste man mycket riktigt beakta tidsperspektivet. Men inte från den utgångspunkt som Bengt Lindman förespråkar utan från en helt annan verklighet. Visst är det sant att i ett mycket långt tidsperspektiv som en omloppstid i dagens kalhyggesbruk, cirka 100, år kan man säga att ett skogsekosystem kan vara klimatneutralt genom att utsläppen balanseras av upptaget. Men problemet är att vi inte har den tiden (100 år alltså) på oss innan vi kraftfullt måste minska utsläppen. Vi måste agera nu och i det tidsperspektivet har utsläppen från kalhyggen stor betydelse.
undefined