Inget fel på lagen - bara på följderna när reglerna bryts

Att allemansrätten måste kompletteras med lagstiftning är ett vanligt krav. Inte minst när LRF tar till orda.

Men detta är en felsyn. Vi behöver inte mera lagstiftning om allemansrättens regler. Det är inget fel på dessa. Felet är att det inte finns någon lag som kräver att det allmänna tar ett fungerande ansvar för att reglerna respekteras.

HD har i sin dom den 27 september 1997 i mål nr. 3615/95 tydligt och för markägarna mycket positivt slagit fast vad som gäller för allemansrätten. HD säger bland annat att:

”Allemansrätten är en rätt för den enskilde att i sitt umgänge med naturen nyttja annan tillhöriga mark- och vattenområden, rätten är emellertid begränsad på det sättet att nyttjandet av annans mark inte får ske så att det medför nämnvärd skada eller olägenhet för fastighetsägaren eller annan rättsinnehavare”.

HD säger även att

Det vore bra om dessa regler blev allmänt kända till exempel genom att LRF och Naturvårdsverket upplyser medlemmarna och allmänheten om dem.

Det ligger i sakens natur att om ett visst nyttjande av annans mark eller vatten

Observera att HD inte gör skillnad mellan kommersiellt och ideellt nyttjande. Det är bra. Då slipper man att invecklas i en diskussion om vad som är ideellt eller kommersiellt till exempel. När professionella orienterare tränar eller tävlar på hans mark på olämplig tid och plats.

Det verkliga problemet med allemansrätten är inte själva regelsystemet utan att Allemansrätten möjliggör olika sorters ”skada eller olägenhet” för såväl naturmiljön som ”fastighetsägaren eller dennes rättsinnehavare”. Störningarna är inte tillåtna enligt allemansrättens regler och ibland förbjudna enligt särskilda lagar eller förordningar. Men i verkligheten gör det allmänna ändå knappast någonting för att förhindra dem och för att reparera dem när de uppkommit. Detta är det verkliga problemet. Håller LRF med om det? Vad vill LRF i så fall göra åt saken?

Som det nu är saknas en nödvändig, fungerande koppling mellan allmänhetens rätt och det allmännas ansvar för att rättens regler respekteras. Så kan det inte fortsätta. Det är till skada både för naturen, allmänheten och fastighetsägarna och deras rättsinnehavare.

Vi vill gärna tro att allemansrätten är något unikt svenskt. Det är tveksamt om så är fallet. Att det allmännas bristande ansvar för ordningen i de privatägda marker och vatten som är tillgängliga för allmänheten är en med internationella, västerländska mått ovanlig företeelse kan dock knappast betvivlas.

Allemansrättens regler måste kompletteras med lagstiftning som ålägger det allmänna att effektivt svara för ordningen i den natur som är tillgänglig för alla enligt allemansrätten.

undefined