Inför stormen: Jag bunkrar mat och stannar inne
Efter stormen Gudrun 2005 har skogsägares beteende förändrats för alltid. Det skriver Skogslands Marie Henningsson i sin krönika.
Det är i slutet på oktober 2013. Skogsstyrelsen har en större konferens i Växjö. På morgonen har det varnats för storm. I en lokal i konserthuset sitter oroliga skogsägare. Skogskonferensen är intressant, men de flesta vill ändå hem. Hem innan det börjar blåsa för mycket, hem och förbereda sig för hur det kan se ut i skogen dagen efter.
Jag sitter där bland skogsägarna, försöker följa det som händer på scenen. Men helt fokuserad är jag inte. Ögonen och fingrarna går hela tiden till mobiltelefonen och nyhetsrapporteringen om det annalkande ovädret. Jag har ringt dottern som har höstlov och beordrat henne att sova över hos den kompis som hon är hos. Jag tänker inte riskera hennes säkerhet.
Vi som sitter där i Växjö konserthus har alla varit med om Gudrun. Många av oss har ändrat vårt beteende sedan dess. Då, för tio år sedan, lyssnade jag inte så noga på väderleksrapporten. Jag tog dottern i bilen, åkte in till stan för att hälsa på sambon på sjukhuset. Hade det varit i dag hade jag spänt följt SMHIs rapportering och sambon hade fått klara sig utan besök. Jag skulle bunkra med mat, ställa in alla resor, stormsäkra alla prylar utomhus och vänta in stormen.
Ett år efter Gudrun skrev jag en text om hur jag mindes stormnatten. Jag skulle kunna skriva samma text i dag. Ljudet och bilderna är inetsade. Känslan när jag med min då tvååriga dotter stoppades av träd på vägen 800 meter hemifrån. Träden som veks av vinden och rädslan för att de skulle falla på bilen. Känslan av det dånande ljudet så högt att det dränkte braket av fallande träd utanför huset. Känslan på natten när jag låg klarvaken, kallsvettig, med en ficklampa bredvid sängen och väntade på att morgonen och ljuset skulle komma. Hur jag sedan ville att det skulle fortsätta att vara mörkt för att jag skulle slippa se förödelsen på tomten, i skogen.
Oktoberstormen förra året blev inte så dramatisk för oss här nere i Småland. Men nästa gång när det varnas för storm kommer jag att agera likadant. Resor kommer att ställas in och jag kommer att stänga in mig i mitt trygga hem med de mina. Vi som upplevt Gudrun kommer alltid att minnas.