"Vad beror då enögdheten på? Är det en rädsla för att ingen annan inser problemets vikt? En frustration över att vara den enda som inser allvaret? Eller är det helt enkelt ett försök att strypa debatten?". Det skriver Lena Johansson i veckans krönika.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Vad har hänt i landet Lagom? Sverige, som en gång var vida känt för sin samförståndsanda. Nu verkar det mesta vara tvärsäkert ja eller nej, för eller emot, svart eller vitt - och ingen gråskala däremellan.
Samtalsklimatet är så polariserat och allt annat än resonabelt. Debattörerna verkar inte ens intresserade av att lyssna på varandras argument. Och mest uppskruvat är tonläget i sociala medier.
Det är fler än ”trollen” som släpper hämningarna på internet. Fler som uttalar sig lika tvärsäkert som fördömande. Det förvånar mig faktiskt att så många är beredda att frångå vanlig samtalston och normala umgängesregler i sociala medier, trots att de figurerar med sitt rätta namn och porträttbild till allmänt beskådande. Hur kan man vräka ur sig sådana oförskämdheter offentligt och använda ord som vederbörande aldrig skulle kunna säga till någon IRL (i verkliga livet)?
De infekterade debatterna avlöser varandra. Ta det här med att äta kött eller inte. Egentligen är det ju var och ens privata val, men det verkar som om det numera utvecklats till en strid på liv och död. ”Har jag bestämt mig för att inte äta kött, ska ingen annan heller göra det. Jag kan inte uppnå mina mål på egen hand. Därför måste alla andra delta i samma kamp som jag för.”
Det gäller naturligtvis inte bara debatter inom de gröna näringarna, men ibland känns det som om det är ett av de områden där brösttonerna blir extra påtagliga. Ekologiskt eller konventionellt producerad mat är ett annat känsligt kapitel där företrädarna, på båda sidor, ofta värjer sig mot den andres synpunkter och fakta.
Det gäller naturligtvis inte heller alla debattörer, men de som märks mest är ju de som skriker högst. De andra, det stora flertalet, riskerar att helt dra sig undan från den offentliga debatten. De avstår från att kommentera på Facebook, Twitter eller andra öppna debatter, för att slippa risken att dras in i en hetsig diskussion - som kan pågå i dagar och veckor. Och till och med övergå till rena hot.
Vad beror då enögdheten på? Är det en rädsla för att ingen annan inser problemets vikt? En frustration över att vara den enda som inser allvaret? Eller är det helt enkelt ett försök att strypa debatten?
Att fritt kunna säga sin mening är en av de viktigaste och mest värdefulla rättigheterna vi har i en demokrati. Men med den följer också skyldigheten att lyssna och även låta motståndarna ta plats i den offentliga debatten.
Lena Johansson, politisk chefredaktör, Land Lantbruk
