Efter tre granskande turer till skogbruksområden där bolagen Sveaskog, SCA och Holmen lägger ner extra omsorg om naturhänsynen så är det dags att syna förvaltning av skogskänsla och naturvärden i en av landets 30 nationalparker, Björnlandet i Västerbotten. Här är naturreportern Rolf Segerstedts intryck från en dagsvandring i det statligt skyddade område där gammelskogen får sköta sig själv.
Ansjön ligger spegelblank på morgonen. Hit går det bilväg och här finns en av två entréer till parken, därifrån utgår även de snitslade stigarna. FOTO: ROLF SEGERSTEDT
17 maj 2018 – kl 07:00-17:30
Björnlandet! Bara namnet kan väcka stora, kanske lite skräckblandade, förväntningar hos en besökare i området.
Enligt Naturvårdverket, och länsstyrelsen som förvaltar parken, ska här finnas ”en rest av det orörda skogslandskap som människan mötte när hon började befolka Norrland”.
Vid Angsjön finns denna anskrämliga nationalparkssymbol, guldstjärnan, som verkligen inte passar här. FOTO: ROLF SEGERSTEDT
Jag tycker att det låter spännande. Vid parkentrén intill Angsjön har länsstyrelsen ordnat för besökare. Bra upplagt och dessutom kan man plocka med sig en karta över parken – utmärkt!
Mindre bra är en anskrämlig groteskt stor guldfärgad nationalparkssymbol, guldstjärnan, inne i skogen. Det känns som något från yttre rymden och bör genast skickas tillbaka dit.
I blötare delar växer granarna och där är lavpåväxten imponerande. FOTO: ROLF SEGERSTEDT
Jag följer den spångade leden intill Angsjön medan en bergfink sjunger, eller snarare bräääker, likt en kapsåg i fjärran.
Inom kort delar sig de färgmarkerade lederna. Jag väljer först Urskogsrundan för att sedan ta av längs leden upp mot Björnbergets topp för fikapaus och därefter ner mot Guldbäcken.
Jag råkar skrämma upp en tjäderhöna som lagt sitt rede intill stigen. I det ligger de rödbrunfläckiga äggen. FOTO: ROLF SEGERSTEDT
När jag gått en liten bit börjar jag förstå vad man menar med ”orörd rest”. Vissa tallar är riktigt stora med fina kronor och det är tämligen glest mellan träden, vilket är typiskt när tajgaskogen får sköta sig själv under mycket lång tid. Även lövträd finns här och påfallande många döda träd, stående, lutande och liggande.
En spillkråkas trummande förstärker känslan. Jag ser inte hackspetten men stannar och studerar träden, varenda en är en individ. Det är det som är en tydlig skillnad mot skogar som människan sköter. Där ska träden vara så lika som möjligt. Här är skogskänslan något helt annat.
FOTO: ROLF SEGERSTEDT
Jag ser en och annan hög stubbe som tyder på dimensionshuggning här för längesedan. På det stora hela är det ändå väder och vind, men framför allt elden som skapat de här skogarna. Jag har nog aldrig sett så många brandskador i den grova barken på överlevande grövre tallar. Träd som inte klarat elden står döda och delvis sotiga kvar i decennier innan de faller.
FAKTA: Björnlandets nationalpark
– Björnlandet ligger cirka 20 kilometer sydväst om Fredrika tätort i Åsele kommun i sydöstra Lappland i Västerbottens län. Parken skapades 1991 och omfattade 1 130 hektar och utvidgades 2017 till 2 369 hektar. Sevärdheter är urskogen, blockmarker och berg med stup, samt de tydliga spåren av flera stora skogsbränder.
– Här finns två entréer, Häggsjö och Angsjö, samt flera leder och två övernattningsstugor för besökare.
Trots plockhuggningen känns området som en riktig gammelskog, så nära urskog man kan komma i Sverige. En del furor är kring 400 år och andra som är döda kan ha grott för över 1000 år sedan.
Nere i en svacka är det fuktigt och här dominerar granen och jag imponeras av de enorma mängder med hänglavar som pyntar dem.
Guldbäcken rinner genom en frodig gran- och lövskog, rik på mossa och ormbunkar. FOTO: ROLF SEGERSTEDT
Leden till Guldbäcken går genom varierad gammelskog som tydligen är tjäderns barnkammare. Två tjäderhönor skrämmer mig när de flyger iväg från sina reden.
Bäcken går i en spännande frodig ravin med granar och sälgar som dominerande trädslag. Doftticka ska finnas här men jag ser ingen, däremot är lunglaven vanlig och signalerar naturvärden.
Talltitan hörs först, zii-zii täää täää …, innan den orädd kommer och letar insekter bland de lavklädda granarna. FOTO: ROLF SEGERSTEDT
Innan jag kommit ner till Angsjökojan reagerar jag på en bajshög på stigen. Ganska stor och blåsvart med osmälta lingon, möjligen tranbär. Det kan vara björnskit och jag blir extra uppmärksam. Jag vill inte gärna möta en björn i tät skog, men jag vet att chansen är minimal för den har nog hört mig långt före och gått undan.
Apropå bajs så reagerar jag på att jag sett få älglortar jämfört med i de brukade skogar jag besökt i den här serien. Och jag ser inte en enda älgskadad ungtall under hela vandringen, det känns nästan unikt i dagens skogar.
[bild]
SLUTOMDÖME:
Tanken på björn blev en pulshöjare på väg tillbaka till bilen efter en dryg mils dagsvandring i olika typer av gammelskog. Dagen bjöd i övrigt inte på några spektakulära och oväntade möten eller syner men naturkänslan är stor. Faktiskt även vildmarkskänslan.
Jag vet inte om Naturvårdsverket och länsstyrelsens personal är stolta över Björnlandet, men jag som delägare gillar mycket av det jag ser.