Samma oro – men uttryckt på knastrig byråkratprosa – tonar fram i naturvårdsverkets årliga uppföljning av de svenska miljömålen. Om trenden är positiv för ett miljökvalitetsmål som "Ingen övergödning" är den negativ för målet "Ett rikt odlingslandskap". Arealen betesmarker som brukas med stöd av Landsbygdsprogrammets miljöersättning har minskat med 9 000 hektar mellan 2011 och 2012, påpekar verket som varnar för en "påtaglig risk" för brist på betesdjur i vissa bygder.
"Ett ekonomiskt och ekologiskt hållbart svenskt jordbruk är en grundläggande förutsättning för Ett rikt odlingslandskap", slår naturvårdsverket fast.
Det är förstås så sant som det är sagt. Men nu tornar ännu ett hot mot odlingslandskapet upp sig vid horisonten. När statsministern i februari förhandlade om EU-budgeten offrades en halv miljard av Landsbygdsprogrammets medel. Det innebär mindre pengar till hagarnas mångfald och det öppna varierade landskapet.
Men det finns ändå en möjlighet att bromsa den allt raskare förbuskningen. Regeringen har en möjlighet att kompensera bortfallet ur svenska budgetmedel. På sidan 37 här i Land Lantbruk för en rad intresseorganisationer fram kravet, med LRFs ordförande Helena Jonsson i spetsen.
Hur det går med detta återstår att se då regeringen lägger fram sin höstbudget. Ett visst hopp finns, krafter inom åtminstone ett alliansparti – centern – driver frågan och bedömer den som högprioriterad.
Ska det lyckas behövs också opinionsbildning. I det arbetet hade landets miljöorganisationer kunnat medverka. Men topparna i naturskyddsförening och WWF väljer att bortse från kattfot och stenskvätta. Man bekymrar sig mest för vargen och lägger resurserna på att larma om kalhyggen. Det är tragiskt.