Vi har en politisk tradition i Sverige av att visa omvärlden hur man förändrar den, och vi brukar göra det genom "att gå före". Då det gäller jordbruket så går vi före på att antal områden. Vi tycker att djurens väl och ve är mycket viktigt, och vi bedriver därför ett djuromsorgsarbete som står i en klass för sig och det politiska Sverige stiftar lagar och kontrollerar.
På miljöområdet är vi också ett föredöme där ingen kostnad eller uppgift någonsin har betraktats för stor för att jordbruket inte skulle ta på sig den, för - vi måste ju gå före. Att vi redan är bäst i klassen, det saknar oftast betydelse i den eviga strävan att gå före. Även i klimatfrågan skulle vi gå före, vilket gjordes genom att vi i motsats till våra konkurrentländer införde en koldioxidskatt på diesel - ett produktionsmedel. Att gå före har sitt pris, och för Sveriges och jordbrukets del är priset att varannan tugga nu är utländsk. Att sedan vår redan rena och djurvänliga produktion ersätts av sådant vi inte tolererar på hemmaplan, det visar bara hur man kan bli efter- genom att gå före.
Då nu IPCC förutspår att klimatet medför att den totala livsmedelsproduktionen kommer att sjunka med 2 procent per årtionde, då borde väl också
Grisar ska ha det bra - javisst, och lika självklart ska vi vara rädda om vår miljö - oavsett hur lite som vår stora insats egentligen betyder på det globala planet. Varför tas inte hotet om matbrist på samma allvar? Varför har man bara synpunkter på hur vi producerar vår mat, utan ambitioner och mål om
undefined