Under 1980- och 1990-talen noterade SLU-forskare en hög dödlighet hos älg. En av forskarna, Margareta Stéen, upptäckte att en av orsakerna till dödligheten var en hjärnhinnemask, en då okänd parasit hos älg, skriver SLU i ett pressmeddelande.
Älgens hjärnhinnemask orsakar inflammationer och skador i centrala nervsystemet vilket ger upphov till rörelsestörningar och förlamningar som i värsta fall gör att älgen dör.
Älgens hjärnhinnemask har en komplicerad livscykel. Det första larvstadiet i älgspillningen tas upp av en snäcka eller snigel (mellanvärdar) och utvecklas där till ett tredje larvstadium. När älgen betar får den i sig mellanvärden. Den uppätna larven lämnar mellanvärden och tar sig ut ur tarmen och sprider sig via nervbanorna till ryggmärg och eventuellt till hjärnan. Där utvecklas den till sitt femte larvstadium och vuxen individ. Vuxna maskar är flera centimeter långa och kan ibland ses som ihoprullade maskar i muskelhinnorna. Men de är helt ofarliga för människor att äta.
Den vuxna parasiten lägger sina ägg nära blodbanorna och de kläckta larverna tar sig till därifrån lungorna. Älgen hostar upp larverna, sväljer dem och sprider sen smittan via spillningen. Älgkalvarna kan sprida smittan vidare redan från augusti månad samma år de föds.
Med hjälp av jägare har en forskargrupp under 5 år samlat in och analyserat älgmaterial. Utifrån resultaten står det nu klart att älgens hjärnhinnemask är spridd över hela landet, med högst förekomst i Mellansverige (56 %) och med lägst i södra Sverige (13 %). Framför allt förekommer hjärnhinnemasken hos kalvar och äldre djur.
Med stigande temperaturer och mer nederbörd kan vi förvänta oss förbättrade levnadsförhållanden för snäckor och sniglar, vilket ökar antalet potentiella mellanvärdar för hjärnhinnemasken. Forskargruppen föreslår att stickprov tas kontinuerligt för att följa parasitpopulationens utveckling och dess påverkan på älgstammen.