Undertecknad som numera följer de gröna näringarna från åskådarplats genom Land Lantbruk funderar om tiden står still för LRF? För 20 år sedan under min aktiva tid i LRF kämpade vi mot dieselskatten precis som nu sker om jag förstått Lands Lantbruks rapportering rätt.
Pålagorna då exemplifierades av Hans Jonssons ryggsäck, nu läser vi i Land Lantbruk att dessa ökar lavinartat varje år trots LRF: s kamp som utmynnade i Eskil Erlandssons löfte i alliansregeringen att minska pålagorna på bondenäringen. Eskils ”Matlandet Sverige” låg helt rätt i tiden till och med ambassadörer utsedda, fick inledningsvis inte mycket draghjälp från bönderna och försvann vid regeringsskiftet. Om jag förstått det rätt har LRF lagt enormt mycket krut på att få politiken att sätta en livsmedelstrategi i sjön, är den på väg att rinna ut i sanden?
Jag beundrar verkligen ordförande Helena Jonssons kraft och tar varje vecka del av de ”matnyttiga” krönikorna men funderar trots detta på om tiden inte stått still i många frågor för LRF. En fråga där tiden inte stått still men som sällan kommenteras från LRF-håll är den tragiska utvecklingen (eller avvecklingen) av delar av den bondeägda kooperationen.
LRF-modellen var rätt på förhandlingstiden med en samlad styrka från näringen. Men tittar man inte på hur densamma fungerar i dag, var finns den samlande styrkan?
undefined