De brister Folke Anderson lyfte fram när det gäller Lantmännen handlar främst om bristande ägarstyrning. Han pekar också på en rad misslyckanden bland de bondeägda föreningsföretagen, alltifrån Vänerskog till Milko och Skånemejerier.
Vi är många som ställt frågan om bönderna har den kompetens och erfarenhet som krävs för att styra stora företag på konkurrensutsatta marknader. Väldigt få bland alla fullmäktige- och styrelseledamöter har tidigare erfarenhet av att styra stora företag. Styrelsen ska inte bara ha kompetens att till- och avsätta verkställande direktören, utan också kunna styra företaget och fungera som en professionell med- och motspelare till den operativa ledningen. Av egen erfarenhet vet jag att som vd finns knappast något värre än en svag styrelse. Det finns förvisso exempel på svaga och inkompetenta styrelser även utanför kooperationen, men det är ingen tröst.
När man studerar föreningsföretagen och inte minst styrelsearbetet under de senaste årtiondena finner man ett antal gemensamma nämnare. Till exempel att man har svårt att skilja på rollerna som nyttjare och ägare. Senfärdigheten är också slående, nödvändiga åtgärder vidtas för sent. Värnandet om gamla strukturer är exempel på det, men också oförmågan att agera när den operativa ledningen inte fungerar.
När det gäller Lantmännen är det lätt att instämma i många av Folke Andersons synpunkter. Att Lantmännen överlevt beror till stor del på att så många fortsatt att vara föreningstrogna trots bristande affärsmässighet. Vad Folke Andersson emellertid inte levererar är alternativ. Spåren förskräcker med alla misslyckanden bland föreningsföretagen, men då måste man rimligen också samla sig kring alternativa lösningar. För egen del förordar jag att de kooperativa företagen, när de blir så stora som Arla och Lantmännen, bolagiserar verksamheten och tar in andra ägare både för att garantera en kompetent ägarstyrning och för att tillföra kapital. Föreningarna kan behålla röstmajoriteten, men inte aktiemajoriteten. Även för mindre föreningsföretag med komplexa affärer är en bolagisering att föredra, det borde ha skett för länge sedan inom till exempel Milko och Skånemejerier. Däremot behöver kanske inte föreningar med mera enkla affärer, till exempel de mindre skogsägareföreningarna, bolagisera.
Har då kooperationen spelat ut sin roll? Självfallet inte. Idag finns cirka 13 miljoner medlemskap i olika kooperativa företag i Sverige inom en rad olika branscher. Under åren 1998-2008 ökade antalet kooperativa företag med nära 50 procent och deras omsättning, relativt sett, ökade dubbelt så mycket som omsättningen i övriga företag i Sverige. Antalet kooperativa företag uppgår idag till cirka 40 000, deras omsättning till cirka 200 miljarder kronor och antalet anställda till över 60 000 personer. Men de nya kooperativen och de som svarar för den stora omsättningsökningen är främst små kooperativ. Det handlar om allt från förskolor till arkitektbyråer. Bondeägda lagerhusföreningar och små mejeriföreningar inte att förglömma. Föreningar som är överblickbara och där det finns närhet mellan föreningen och dess ägare. Och där styrelserna inte behöver besitta kompetensen att bedöma hur man skall agera på till exempel den tyska eller engelska livsmedelsmarknaden. Och här får både Åke Hantoft och Thomas Bodén ursäkta. De må vara både allmänt kloka och därtill duktiga bönder. Men de saknar erfarenhet av internationell affärsverksamhet. I någon mån kan naturligtvis detta avhjälpas genom att ta in externa ledamöter i styrelserna. Men i så fall borde dessa vara betydligt fler och då är det onekligen mera naturligt att bredda ägandet.
undefined