Han skapar kontakter mellan de nordiska skogsägarna
Tatu Liimatainen är de nordiska skogsägarnas egen lobbyist i Bryssel.
Att vara en spindel i nätet, är 27-årige Tatus beskrivning av sitt arbete för de Nordiska Skogsägareorganisationernas Förbund (NSF). Ett jobb som han tillträdde vid årsskiftet.
Från sin arbetsplats på LRFs Brysselkontor har Tatu utsikt över maktens Bryssel. På bara några minuters gångavstånd finns EUs flesta institutioner.
Att påverka EUs lagstiftning är förstås en tuff uppgift för en enda person. Tatus jobb går snarare ut på att skapa kontaktytor och öppna ingångar till EU-maskineriet. Ett halvårs praktik i Bryssel har tränat honom i den uppgiften. Viktigt är att ordna möten mellan skogsägare från Norden och folk från EU-kommissionen och Europaparlamentet.
– Jag ska se till att de enskilda skogsägarna befinner sig mitt i EU-diskussionen och att informationen går i båda riktningarna.
Med en färsk akademisk skogsexamen med fokus på bioenergi är Tatu inne på det spår som EU följer i skogspolitiken.
En stor händelse i vår är EU-kommissionens förslag om en revidering av den skogsstrategi som antogs 1998.
– Jag har hört att det blir en uppdatering som för in skogsstrategin i det tjugoförsta århundradet och möter nya utmaningar som klimatförändringen.
EUs politik på skogens område skiljer sig helt och hållet från jordbrukspolitiken med dess regleringar av produktionen och höga subventioner. Något liknande kommer inte att byggas upp för skogen. Men EU har ändå ambitionen att påverka skogspolitiken mer, och inlemma den i arbetet för att nå uppsatta energi-och klimatmål.
Här spelar biobränslen en viktig roll. I höstas föreslog EU-kommissionen till mångas förvåning ett tak för biobränslen gjorda av ätbara grödor, till förmån för en andra generationens biobränslen, av bland annat biprodukter från skogen.
Vad vet EUs tjänstemän och beslutsfattare om skog och skogsindustrin? Inte alltid så mycket som man kunde önska, enligt Tatu.
– Det som är viktigt för oss i Norden, och som vi pratar om varje dag, kan ibland inte alls existera längre söderut. Därför är det viktigt att skogsägarna själva gör sina röster hörda och inte bara litar på sina regeringar.