Gudrun ökar i styrka
Nu har stormen Gudrun börjat blåsa upp ordentligt. Det får dramatiska konsekvenser för flera skogsägare.
Vid den här tiden börjar det blåsa hemma hos Lars-Ove i Torlarp, men inte så hårt att de känner någon oro. Lars-Ove gör klart ladugården innan han tar med sig äldste sonen Martin ut med Eon.
– Plötsligt började det blåsa ordentligt, det kändes helt annorlunda mot tidigare.
När klockan är lite efter fem är de är på väg hem från uppdraget. Himlen lyses upp av blixtar. Inte för att det åskar utan för att träd faller över ledningarna.
Än är vägarna i Lagan fria från nerfallna träd. Men en kvart efter att Lars-Ove kommit hem ringer telefonen. En vän som bor utmed vägen där Lars-Ove nyss kört berättar att träden faller och att han hjälpt fem bilar att komma förbi stormfällda träd.
Värre blåst
När klockan passerat sex på kvällen hör Håkan Josefsson på nyheterna att blåsten ska bli värre och han tycker att det är lika bra att de tar fram reservelverket.
Svågern följer med honom ut. Då får de se blåljus och räddningsfordon ute vid den större vägen, ett par hundra meter från gården. De stretar sig dit i blåsten för att se om de kan hjälpa till. Räddningstjänsten är på väg till en annan by för att släcka en soteld men har stoppats av nerfallna träd.
– Vi gick hem för att hämta motorsåg.
De hjälper till att kapa trädet och få undan det från vägen. Håkan lägger ner det sista arbetet för att få reservelverket inkopplat. Då går strömmen.
– Nu var klockan åtta, halv nio och vi sa, vad bra nu har vi fått på reservelen, säger Håkan.
Känner sig trygg
Lars-Ove känner sig trygg hemma i Torlarp. Då ringer telefonen igen. Det är grannen. Han har blivit inlåst mellan två träd som fallit.
– Jag tar med min son Marcus, en traktor med frontlastare och motorsåg. Vi kapade loss träden i skydd av frontlastaren. Det var ju inte klokt. Det föll nya träd bakom oss, bensinen i motorsågen tog slut.
Sonen Martin kommer med mer bensin. Till slut är träden losskapade och borta från vägen och de kan åka hem, både Lars-Ove, hans söner och grannarna.
Väl hemma hoppas de kunna stänga dörren om sig och stanna inne. Men när en del av maskinhallstaket kommer flygande och landar utanför köksfönstret kan Lars-Ove inte låta bli att gå ut och titta efter vad som händer.
Ingen oro
I Vessigebro äter och dricker Ingvar Andersson och hans vänner gott. Stämningen är god, de hör rapporter om oväder, men någon oro känner de inte när de sätter sig i bilen för att åka söderut. Bilresan går bra, det är mest motorväg och de märker inte av några störningar.
– Men när vi kom till Ramshall hade det fallit träd runt dansstället, det var alldeles kolsvart och inte en människa syntes till. Det var bara att vända, säger Ingvar.
– Nu när jag vet vad som hände så känns det ju helt idiotiskt att vi var ute och åkte bil. Men vi hade inte varit med om något liknande och kunde inte förstå att det kunde bli så här. Naturkatastrofer är sådant som händer någon annanstans.
Nöjda går Håkan Josefsson och hans svåger in och tänker att nu kan det blåsa, nu tar de kväll. Men då berättar Viktoria att gode vännen Ulf Magnusson har ringt. De har strömlöst och har fått problem med reservelverket. Skulle Håkan kunna komma dit med sitt så att de får korna mjölkade?
– Där rök min förhoppning att vara den enda i byn med lyse den natten, säger Håkan.
Kör över träd
Han bestämmer med Ulf som bor i Nennesholm, cirka en mil bort, att de ska köra med varsin traktor samtidigt för att från var sitt håll kapa träd som kan ligga över vägen.
– Jag tog på mig huggarkläder och fick med mig motorsåg och brytjärn i traktorn. På vägen ner till Reftele låg det bara ett litet träd över vägen, det kunde jag köra över.
Viktoria är inte glad i att släppa i väg Håkan ut i mörkret, ut i ovädret. Det är kolsvart ute, riktigt spöklikt. Det blåser och dånar och hon tänker på träden som kan falla. Håkan tänker bara att han ska se till att Ulf och Yvonnes kor blir mjölkade. Att det ska storma så mycket att det kan vara farligt att ge sig ut finns inte i hans sinnebild. Men den här resan på en mil kommer att ta tre timmar. Stundtals är det riktigt farligt
Det blir tvärstopp på vägen en halvmil från Väcklinge.
– Jag kan i dag fortfarande känna vinddraget från träden som föll framför mig.
Inte upplevt något liknande
Håkan inser att det inte går att ta sig fram den här vägen. För många träd har fallit. Han ringer Ulf och säger att de får ta en annan väg. De sågar sig fram från var sitt håll och vid halv 1 på natten kan Ulf och Yvonne börja mjölka.
– Det var ju så dumt det vi gjorde. Men ingen av oss hade ju upplevt något liknande, vi kunde bara inte tro att det skulle bli så.
Hemma i Väcklinge är Viktoria orolig. Gång på gång ringer hon Håkan, men får inget svar. Inte heller hos Ulf och Yvonne är det någon som svarar. De båda barnen, Christoffer 10 och Isabelle 12 år, sover i föräldrarnas sängar. De ligger alla tre påbylsade med joggingkläder. Utan ström är det svalare i huset och Viktoria vill att de ska kläder på sig. Om något händer.
När det är färdigmjölkat i Nennesholm ska Håkan ta sig hem igen. Det blir en lika dramatisk färd hem med träd över vägen och när han kommer hem till en lättad Viktoria är klockan nära fem på morgonen.