Föreställ dig att ett åkeri under de närmaste tio åren inte längre skulle få köra i 90 km/h på motorvägen utan bara i 58 km/h. Inte heller skulle varorna kunna levereras veckans alla dagar. Scenariot känns otänkbart, men just det riskerar att bli verklighet för Gotlands företagare. I dagarna upphandlas det färjetrafikavtal som ska gälla från 2017 till 2027.
En väl fungerande färja är lika viktig för verksamma på ön som järnvägar och motorvägar är för övriga Sverige. Gotländska färskvaror är, liksom alla livsmedelstransporter, beroende av att passa in i handelns logistik. Om krav på sena ordertider och tidig leverans inte kan matchas av färjetrafiken kan inte gotländska bönder bidra till landets livsmedelsförsörjning.
Staten har ett finansiellt ansvar för järnvägar, broar och vägar. Det borde vara givet att ansvaret även omfattar Gotlandsfärjan. 30 miljarder kronor investerades för att bygga Botniabanan mellan Kramfors och Umeå. Bakom låg en politisk vision att bättre kunna frakta människor och råvaror. Liknande tankar låg bakom Ölandsbron. För Gotland är färjan bron till fastlandet, men den behandlas inte så. Bron från Gotland får helt enkelt aldrig någon långsiktig finansiering.
Vi bönder har tre enkla krav: Låt inte färjan gå långsammare än dagens 28 knop. Trafikera bägge hamnarna, Oskarshamn och Nynäshamn, alla dagar. Sätt inte biljettpriset högre än att vanligt folk har råd. Gör man avkall på något krav gör man också avkall på Gotlands konkurrenskraft. Gör inte det. Låt Gotlands företagare verka på samma villkor som resten av landet.
undefined