Bedömningarna går isär och svaren från GMO-förespråkare och motståndare är helt olika. Vad som däremot förenar de stridande lägren är att båda är upprörda.
Den proteinberoende foderbranschen varnar för allvarliga störningar av importen av GMO-majs och soja. GMO-kritiska organisationer hävdar uppfattningen att den nya EU-politiken kan bana väg för ett brett genombrott för de genmodifierade grödorna på EU-marknaden.
Vad EU-kommissionen allra mest har i kikaren kan man diskutera. Men det råder ingen tvekan om att den har velat bryta den politiska handlingsförlamning som har präglat EU-besluten i många år. För i samtliga avgöranden har länderna misslyckats med att bilda majoritet för eller emot. I stället har EU-kommissionen i ärende efter ärende fått kliva in och godkänna sorter, som fått grönt ljus av EUs livsmedelssäkerhetsmyndighet, EFSA. Med den nya politiken fortsätter EFSA att göra de vetenskapliga bedömningarna av grödornas säkerhet. Men länderna ges ändå den politiska rätten att tacka nej till sorter som EU godkänt.
Tidsmässigt är EU-kommissionens drag knappast en slump. GMO är en gammal surdeg i EUs förhållande till USA. Genom att ge medlemsländerna rätt till veton på hemmaplan hoppas EU-kommissionen att de GMO-kritiska länderna kan gå med på att rösta ja till gemensamma godkännande i Bryssel, så att de övriga länderna som vill ha GMO inte hämmas. Och så att det inte retar USA.
Beslutet att låta EU-länderna säga nej till odling av EU-godkända GMO-grödor trädde nyligen i kraft. Frågan hade länge stötts och blötts och beslutet var i mångt och mycket en anpassning till den faktiska verkligheten. Det var helt enkelt politiskt dödfött att hålla samman länderna i den politiskt kontroversiella frågan om odlingen av GMO. Flera EU-länder har också öppet trotsat de gamla EU-reglerna genom att förbjuda den enda GMO-gröda som idag får odlas, Monsantos genmajs Mon810. Bland de medlemmar som på detta sätt GMO-vägrat finns de tunga länderna Frankrike och Tyskland.
GMO-odlingen i EU är i dag ekonomiskt marginell, utan större betydelse för foder- och animaliebranschen.
Tvärtom förhåller det sig med den GMO-soja och den GMO-majs som i gigantiska mängder skeppas från Nord- och Sydamerika för att ingå i europeiskt djurfoder. Stora delar av EU-ländernas industri är beroende av dessa importerade GMO-sorter. Detta faktum talar politikerna förstås helst tyst om i de mest GMO-kritiska länderna. De röstar nej i Bryssel men låter ändå djuren i sina länder äta samma GMO-sorter, därför att alternativen kostar mer. En intressant fråga är hur dessa länder kommer att använda sitt nationella veto.
undefined